stockholm - världen

And it seems like I've got to travel on.

2011-02-10T23:19:00.005+02:00

Det var länge sedan orden föll på plats. Jag antar att jag har haft fullt upp med livet.

Och medan allt har landat på sin rätta plats växte insikten om att strävan efter att alltid vara på väg någon annanstans faktiskt har lagt sig. För aldrig förr har Sverige och hemland varit så rätt. Det är lustigt att känslan över att alltid vilja åka har övergått till att hemma är bra. Att det faktiskt inte behöver vara mer än så. Jag trivs i vinterland och i tryggheten som vilar i staden. Med stunden och med den kärlek som värmer i kylande tid.

Samtidigt vet jag att det är dags. Nya investeringar som leder till en framtid jag alltid sett framför mig. Nya resor och destinationer som ger erfarenhet, vidgar perspektiv och skakar om en inrutad verklighet.

Jag lämnar den här platsen för ett tag men jag lämnar inte dig. Jag lämnar snöklädda hustak och dova färger för att sedan komma tillbaka. För att sedan faktiskt vilja komma hem.

Sunlight creeps in between the curtains, lose the sheets, there's no time for sleep.

2010-07-12T16:15:00.011+02:00

Jag vaknar alldeles för tidigt för att ha semester och tvingar mig upp när jag ser ljusglimtar av solsken som leker på golvet. Det är något magiskt med morgonen på landet, tysta grusvägar, en traktor uppe vid ladugården och björkar som prasslar i vinden. Det påminner om barndomens dagar när vi sprang barfota på klipphällar och cyklade så länge benen hade ork. Visar minnen från kohagar, abborrar som fastnat i nattens nät och jag känner doften av smultron från stora vägens kant. Jag ser farmor med rosröda kinder på knä i rabatten och hör henne säga att morötterna behöver mer tid och att gräslöken går att äta direkt på strå. Jag ser en brunbränd farfar som lutar sig tillbaka i fåtöljen på altan, som lyfter upp och sätter mig i sitt knä och berättar något från en annan tid. Eller så sitter vi bara där, bredvid radion med utsikt över tomten och nynnar till kassettbandets sång. Det var vi mot världen och jag följde varje steg. Så länge sedan men ändå så närvarande. Ändå här.

Jag sätter mig på trappan upp till huset och äter frukost som så många gånger förr och tillsammans med området vaknar jag till liv. Bråkar med myggen och hejar på grannar som är på väg ut till havs. Vi tar snart följe och väljer varma vindar på klipporna utanför viken istället för stilla hetta på land. Förenar bad med lata timmar i solen, grillar när hungern gör sig påmind och glömmer datum och tid. Jag kommer till ro och kopplar bort den storstad som annars har kommit att locka mer och mer. Andas in den rena luften och känner mig hemma. Ingen annanstans mår jag som här.

Magiska morgon, magiska plats.

Saline water.

2010-07-11T16:49:00.005+02:00

Under så många år har sökandet efter den slutgiltiga platsen alltid stått i fokus, en stressig jakt på vad som komma ska istället för här och nu. Jag lär mig sakta att det är idag som räknas och att vakna lycklig är viktigare än att sträva efter lyckan flera år framåt. Inser att vikten ligger i att leva drömmen varje dag, att det inte handlar om platser utan om personer och egna val. Och jag är där. Framme men ändå på väg, precis som det ska vara.

Jag landar på klippor som så många gånger förr värmt barfota fötter och burit en nybadad kropp. Sträcker ut mig och vet att det inte finns någon annanstans där lugnet kommer tillrätta och där tankarna får fritt spelrum. Klarhet på klarhet kommer sakta inpå och jag vet vad som ska göras, vilka beslut som ska tas och i vilken riktning livet ska vandra. Det självklara, uppenbara och det hjärtat skriker efter. Det enda som hörs är havet, fåglar och båtar i horisonten. Det är vyer som slår alla pulserande städer i världen, alla bakgator eller milslånga stränder. Det är det här som är nu och jag vill visa det, rama in det eller försöka förklara det. Jag vill att du ska se det, platsen av alla platser som betyder allra mest.

Happily lost, lost in dreams and reality.

2010-07-02T18:12:00.006+02:00

Jag vaknar och ler. Tar cykeln genom stan och hamnar på solvarma klippor med ljummet vin och oslagbart sällskap. Möter upp på uteserveringar och tar promenader mellan husfasader och kajen. Ser slottet i skymningen och leker med molnformationer. Placerar mig på en filt i parken utanför lägenheten och låter tankarna få ett eget liv. Sträva fritt. Drömma. Håller miraklet i min famn och känner en kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Stoltheten över hans mor kommer över mig och vi samlas för att prata, ventilera och uppdateras. Öppnar fönstret och sätter mig med benen dinglandes utanför och pratar med grannar som grillar på innergården. Letar oss till bryggor där fötterna får svalkas i ett alldeles för kallt vatten och där rösterna försvinner i vinden.

Jag har hittat den där platsen jag varit på jakt efter i så många år. Jag har hittat hem.

Do more than exist.

2010-05-24T22:11:00.002+02:00

and I would try to wake you up because it's beautiful outside.

2010-05-19T23:03:00.008+02:00

Morgonluften är sval och doftar på samma sätt storstäder på andra sidan jorden gör. Det påminner om New York, asfalt som värms i solen och avgaser som blandas med morgondis. Det kommer pustar från Rom och när promenaden når vattenkanten drömmer jag om hösten, om dagarna spenderade vid havet.
Jag vaknar på andra sidan staden och ser gatorna vakna till liv. Förstår varför det här är dygnets bästa timmar, att möta stadsliv som övergår från trött trafik till livfullhet och solstrålar som nyvaket dansar mellan skuggorna från träden. Lägger sig mot slitna husfasader eller landar på någons kind. Jag ser gatorna med nya ögon och känner att lugnet hittar sin plats, letar efter en väg bortom stressen att alltid vilja vara någon annanstans. Trevar efter tankarna som faktiskt säger att det här, trots allt, kanske är min stad ändå.

Everything will be okay in the end. And if it's not okay, it's not the end.

2010-05-05T17:14:00.001+02:00

The room is so silent, but my mind is so loud.

2010-04-27T09:58:00.005+02:00

Penna och boken blir min flykt. Inser att jag måste gå bortom tangentbord och skärm för att hitta tillbaka till förut. Det var mer personligt då, som om jag kom närmare orden. Med mer ärlighet där bland blad och linjer att vila bokstäverna på. Boken var svart en gång i tiden men har efter många år fått en nästan grå färg med slitna, vita kanter. Den är fylld av minnen från världens alla hörn och jag läser korta meningar som spelar upp sekvenser av tillfällen som kanske egentligen inte har varit banbrytande, inga livsförändrade situationer men fina påminnelser om en annan tid och om vad det gett mig. Det är tyst i rummet men jag hör allt, utkastade ord på slitna papper får mig att komma ihåg och återuppleva. Jag ser det till och med framför mig. Röster, musik och trafikljud. Vyer över bakgator, horisont eller människor.

Jag skräms av tanken att motivationen kanske alltid letas efter i vad som varit eller ur drömmen om vad som komma ska. Jag vill att nuet ska vara min tillflyktsort. Hur hittar jag dit?

On weekends, you're out for high heels and pretty dresses. I'll sure miss you.

2010-04-25T23:20:00.005+02:00

I'm trying to replace the fear of the unknown with curiosity.

2010-04-24T01:12:00.003+02:00

Current local time.

2010-04-22T08:43:00.008+02:00

Tiden är långt över midnatt och det står två urdruckna koppar på bordet. Det börjar bli slitet nu. Bordet. Vittnar om solstrålar som dansat in i rummet och blekt träet till att bli en aningens nyans ljusare, avtryck med runda ringar med historia från andra kvällar då klockan blivit sen. Jag vilar kroppen under en filt och andas ut för första gången på lång tid. Vågar möta lugnet. Vi pratar utan paus. Går igenom åren och stunderna. Hur vi hamnade här. Det blåser utanför och trots övergången från vinter till vår bråkar snöflingor med fönsterrutan och blir till vatten när värmen från vardagsrum möter kylan därute.

Du är bara ett samtal bort och du vet om att jag behöver dig. Jag ringer och du står snart utanför dörren med stort hjärta och får mig att se klart. Ger mig perspektiven som kan behövas i det vilsna, förvirrade tillstånd som är. Får mig att känna tryggheten och gör att jag lever nu och här. För stunden. Trots halvfallna ögonlock och en trötthet som kryper sig på fortsätter samtalen. Du nynnar på melodier och din röst är ett välkommet inslag i natten. Utan tankar på vad som varit eller morgondag. Nu. Tiden är alltid nu och det vore dumt att inte använda den på klokast sätt, att inte fånga den fullt ut.

forget the risk and take the fall, if it's what you want, then it's worth it all.

2010-04-18T19:26:00.001+02:00

I was not born for one corner, the whole world is my native land.

2010-04-13T16:12:00.003+02:00

Tittar på kort som visar leenden från möten med människor vars drömmar handlar om mer än platt-tvlivet. Kort som vittnar om röda kinder efter timmar i en ny stad där solen är något starkare, en aning varmare. Fötter som är smutsiga efter flera dagar i sandaler och slitna böcker med sandkorn mellan sidor och kapitel. Hjärtat slår lite hårdare och hittar en ny rytm, vet att det är dags. Jag låter tankar och fingrar styra och efter några minuter hittas resor jorden runt för överkomliga priser, lite senare ett hus vid havet att hyra för ingenting alls. Jag är rädd att vakna en dag och inse att tiden är bortslösad bakom mig, att jag inte gjorde mer än bara existerade. Att jag inte hann se allt eller lärde känna fler människor med historier som berikar och ger kunskap. Jag tittar på kort som visar leenden. Öppna, spontana leenden hos någon som ser det fina i att just nu vara vilse utan planer på att stanna upp i 9-till-5.

Vill du följa med?

and we walk without words.

2010-04-10T16:35:00.003+02:00

I won't be hard to find, in case you change your mind.

2010-04-04T23:51:00.000+02:00

you were on my mind at least nine tenths of yesterday.

2010-04-04T12:14:00.004+02:00

Where to miss? Home.

2010-04-02T10:05:00.002+02:00

Tillbaka till klipporna och havet. Till fiskmåsar och grusvägar som snart kantas av grönska istället för snö. Till gårdar som står med dörrarna öppna för samtal och historier och till minnen från när fötterna var små och ovissheten stor. Tillbaka hem.

Find your own road trough life.

2010-04-01T00:15:00.004+02:00

Jag skakas inte om här. Det är som ett beroende och jag vill ständigt ha mer. Känna att jag lever, leva för att känna. Jag drömmer om hyddan vid havet, med slitna väggar och trätrappan som leder ner mot stranden. Att landa där med penna, block och brunbrända fötter när hösten gör sig påmind på hemmaplan. Samtidigt dras jag mot storstadsliv. Mot puls och alldeles för trafikerade gator. Att inte stanna upp och för en stund hitta en vardag bland skyskrapor och asfalt.

Jag antar att det är dags nu. Att lägga tankar om framtid åt sidan, att inte oroa sig och följa den ständiga drömmen. Att acceptera att jag inte bli klar, att jag måste ut dit igen. Skakas om lite och bredda perspektiven lite till. Skapa nya värderingar och krocka med rutiner. För, långt borta är gatorna fulla av liv, luften varm och människorna som jag.

We are all somewhat damaged, and in that realization we are beautiful.

2010-03-30T23:09:00.002+02:00

TGIF.

2010-03-26T20:22:00.002+02:00

Put down the map and get wonderfully lost.

2010-03-24T22:47:00.000+02:00

The time is always now.

2010-03-24T16:18:00.004+02:00

Jag beundrar förmågan att i sin enkelhet lyckas förklara det mest simpla och självklara. Att lyckas lyfta och bära sida efter sida med sammansatta bokstäver men ändå bemästra konsten att säga så mycket mer än det utskrivna. Långt borta är vidsträckta meningar med gömda budskap eller dold innebörd. Det krävs kanske inte alltid svåra ord eller invecklade stycken. Ibland räcker det faktiskt med ärlighet och att våga öppna upp.

"Jag tror att ingen bör vara ensam. Att man ska vara tillsammans med någon. Med vänner. Med den man älskar. Jag tror det är det viktigaste."

Are you aware that the time runs slightly faster at the top than it does at the bottom of this building?

2010-03-24T13:39:00.002+02:00

One is loved because one is loved. No reason is needed for loving.

2010-03-23T20:09:00.006+02:00

Det töar och tillsammans med tecken på vår hittar jag de borttappade orden. Ett evigt ljud av vattendroppar mot marken påminner om vad som väntar inte alls långt bort nu, om grönare tider och känslan av värme mot kind. Om gator tomma från grus och parkbänkar som vilar trötta ben efter en alldeles för lång vinter. Vi går genom staden och du påminner mig om att jag ler, att det gnistrar i ögonen och ibland håller du om mig och jag vill ha dig där, precis vid min sida. Du är min trygghet just nu, det är hos dig jag landar när orden inte når fram till någon annan. Från morgonmess till nattsamtal. Du vet det va? Berättar jag det för dig tillräckligt ofta? Ser du min tacksamhet eller borde jag vara tydligare? Jag vill att du ska veta, att du ska känna det. Jag vill att du ska bära det där inne. Att jag älskar dig.

I want to give a little time for the child within me.

2010-03-23T19:52:00.003+02:00

boundless gratitude.

2010-03-21T19:27:00.003+02:00

And I couldn't talk, No, I couldn't say nothing. I'll just close my eyes and head blindley towards something.

2010-02-26T18:25:00.007+02:00

Från självklarheter till nya vägar på mindre än en timme. Jag undrade alltid vad de första skrivna orden skulle bli. Frågade mig om hjärtat skulle krampa sådär hårt att andningen blev svår? Om ögonen skulle svida och kroppen skrika? Skulle något där inne vilja ut, som en långsam ilning utan slut?

Eller fortsätter vi bara att vara? Göra oss redo för omställningar och nya framtidsplaner?

Mellan fotografier och förenade år lever jag. Drömmer om nya platser, om utmaningar och kommande äventyr. Om världen långt borta där gatorna är fulla av liv, luften varm och människorna som jag.

Come face me with something.

2010-02-22T19:37:00.003+02:00

Ena dagen är den andra rätt så lik, i landet där ingenting hänt.
Utmana och visa mig tecken. Gör något, stå inte still.

Where are you now?

2010-01-24T15:40:00.006+02:00

Det är som om hösten bara försvunnit, den leker med minnet från och till. Tillsammans med solbrännan bleknar självklarheter och dofter och smaker försvinner, de blir påminnelser och uttrycker sig i leenden när jag ser bilder på datorn. Istället för uppspelade ögonblick är det småsaker som ger en hint om vad som varit. Ett kvitto i plånboken, några cent som skramlar i botten av väskan, sandkorn i böcker.

Det är ibland om tiden aldrig har ägt rum. Jag mailar med vänner som gjorde månaderna till vad de var, ringer och messar och vi skriver om hur fort man återgår till vardag, att tiden hemma stått stilla och fortsatte i lugn takt samma sekund vi satte ner fötterna på svensk mark igen. Vi påminner oss om situationer, om händelser och delade dagar i landet långt borta. Jag ser gatorna och kan känna varm asfalt, blundar och plockar ihop vyer som återskapar människorna, platserna. Livet.

En lånad tid.

Forget everything tomorrow, We'll be on a brand new road, Chasing the sun back to the west coast.

2009-12-23T19:42:00.006+02:00

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, har suttit med inlägget i över en vecka. Kroppen har fortfarande inte accepterat återvändandet och är inställd på San Diego-tid, kanske är det därför. Det är svårt att ventilera och få ner något som man egentligen inte har lämnat helt. Läser igenom resans alla inlägg och det är en djungel av minnen och händelser och det är svårt att sätta ord på dem. Det är alla de där små sakerna som har bildat det stora hela. Som har gjort resan till vad den har varit.

Jag vill ändå få ner något. Vill försöka ge den orden men vet inte hur jag ska fånga allt. Jag är lite smånaiv och med minusgrader och mörker utanför är det lätt att fortfarande vara berusad av livet på andra sidan. Gräset är grönare där borta och det kommer att ta ett tag innan jag släpper det. Låter mig leva på minnen ett litet tag till. Jag vet efter flera långresor att det kommer att lägga sig. Kroppen kommer att återgå till normalläge och klara minnen kommer bli luddiga och det kommer att krävas fotoalbum för att hålla de levande och närvarande.

Vi planerar att ses igen. Vi pratar om återträffar och resor. Och jag väljer fortfarande att vara sådär smånaiv och tro att det går. Om så bara för en helg.

Det går inte att sammanfatta tiden i San Diego. Jag vet inte i vilka färger jag ska måla orden. Vad som ska få börja eller avsluta. Jag har lärt mig enormt mycket. Om mig själv och om andra. Fått nya kunskaper och breddat gamla. Och allt är tack vare människorna. Palmer och pelikaner, solnedgångar och surfare har smyckat vägen men i det stora hela är det individerna som ensamma eller tillsammans gjort resan till vad den har varit - obeskrivligt underbar.

Tack.

Until we say our next hello.

2009-12-23T09:34:00.003+02:00

Jag flyger in över ett soligt New York. Ser snön och kan nästan känna kylan. Empire State står stolt mitt i smeten av Manhattans skyskrapor och Frihetsgudinnan glänser i ljuset. New York. Så var man där igen.

Det var tunga avsked på flygplatsen. Väckte Minaqua innan det var dags och hon bestämde sig för att följa med. Ted, Anna och en av tyskarna skulle flyga runt samma tid och vi trängde in oss bland väskor, surfbrädor och handbagage. Kramade om Anna och Ted som skulle till terminalen innan min och höll tillbaka tårarna. Tänkte vi ses snart igen. Intalade mig.

Micke släppte oss några minuter senare vid rätt avgångshall och det var här det brast. I varandras armar stod vi stilla. Ville frysa tiden, ville inte släppa taget. Jag brukade älska flygplatser men insåg att känslan övergått till något helt annat. Till motsatsen. Det är ovissheten som gör mig galen. Från att ha suttit ihop till att vara ifrån. Från det självklara till avstånd. Att inte veta när. Vi tittar på varandra och säger vi ses. Kramas mer. Fyra månader av konstant närvarande vänskap och det gör ont i mig att se henne så ledsen. Att se Minaqua gråta och inte kunna trösta på något sätt. Att behöva gå.

Tiden går och jag måste in. Släppa taget och checka in väskor och gå till gaten. Micke kramar om och hjälper mig att torka tårarna. Ser hur ont det gör och finns där, säger att det faktiskt bara är tillfälliga avsked, att man kommer ses igen. Att man får se det fina i att ha hittat så många likasinnade. Jobba för ett vi ses istället för ett hej då.

Jag gråter i timmar på planet. Lindar in mig i en filt och gömmer ansiktet i en halsduk. Känner trötthet och huvudvärk. Vaknar upp och ser skymten av New York. Så var man där igen. På väg hem.

Last day of magic.

2009-12-20T20:13:00.005+02:00

Det är sista dagen på den här resan och jag sitter i soffan med Ted och vi försöker hålla oss vakna. Micke skjutsar oss till flygplatsen kl 04 så film, kortspel och prat ska hålla oss uppe till det att det är dags. Sista dagen har varit magisk. Ted kom över med varsin longboard för att åka längs viken ner till La Playa. De senaste månaderna har vi varit där alldeles för många gånger i veckan och resan kunde inte avslutas med en bättre frukost. En sista Veggie Burrito. Solen sken och det var perfekt varmt trots tidig morgon. Dagens måsten kom helt i andra hand och jag passar på att bara vara. Ta mig tiden med människorna som snart sprider ut sig världen över. Som återvänder.

Vi tar vägen längs havet hem igen, byter om för att ta bilen tillbaka. Gustav, Johan, Ted och Minaqua ska fånga vågorna medan jag och Hanna sätter oss på en filt och pratar igenom resan. Vi stannar länge. Tar kort och låter tårna bli kalla i vattnet innan det är dags att åka hem. Vi lagar middag och Minaqua tar med sig nybakat. Folket samlas i vår soffa och tillsammans går vi över och säger hej då till tyskarna, Firas och ekonomerna. Säger vi ses men vet allihopa att det aldrig kommer att bli som här. Det vi hade var nu.

Jag packar det sista. Får hjälp att stänga en överfull väska och nu sitter jag här, sista kvällen. Ted har somnat i andra delen av soffan och jag försöker hålla mig vid liv. Vill inte sova bort de sista timmarna i staden som fångade mitt hjärta.

No one ever said it would be this hard.

2009-12-20T01:22:00.005+02:00

Det är värmebölja i San Diego. Alisa, Julia och Minaqua vaknade till liv runt 10 och vi satt oss i bilen för julklappsshopping i Fashion Valley. Det är nästan 30 grader och det går inte riktigt ihop med tomtar, julgranar och fake-snö i skyltfönster. Jag har svårt att få in det som finns där hemma, efter nästan 8 månaders sommar väntar vinter.

Bebbe säger att det är vackert och jag tror henne. Jag gillar snö som ligger kvar på marken och gillar halsdukar och tända ljus med te. Julen blir perfekt att komma hem till.

Minaqua och jag pratar i timmar. Från när vi vaknar till eftermiddag. Går åt olika håll för att fixa det sista innan kvällens stora avskedsmiddag på en restaurang placerad uppe på ett hustak nere vid havet. Byte av julklappar och göra oss ordning tillsammans. Det är vår näst sista kväll ihop och det brister inom mig. Jag gråter från och till och vi kramas och håller om. Vi har inte lämnat varandras sida på en vecka snart. Bortsett från skola och jobb har vi suttit ihop.

Det var ingen som varnade för avsked. Ingen som berättade att det gjorde såhär ont. Ingen som förberedde mig på att tårar rinner obehindrat och tar över. Jag slutar fungera. Vi ska se till att fånga sista dygnet på bästa sätt och jag försöker hålla fasaden uppe. Uppskattar tiden till fullo även om nedräkningen hela tiden gör sig påmind.

Watch the shadows of the clouds, and the surface of the ocean out the window of a plane.

2009-12-19T02:34:00.004+02:00

Sista dagarna i Diego bjuder på strålande sol. Det är varmt och vi ligger vid poolen några timmar för att piggna till efter igår. Hoppar ner i bubbelpoolen med tyskarna. Lånar Gustavs Volvo Cab för upphämtning av lunch och kompis och låter solen värma. Tänker att det förmodligen är sista gången jag kör bil i San Diego. De här vägarna har gjort mig gott, det är i bilen för mig själv jag har tid till tankar. Åker upp mot kullarna och ser ut över havet.

Följer med Ted till mexikanska gränsen för outlet-shopping. Gör några kap och sedan samlas vi hos Firas och tyskarna. Skippar utgång och skjuter ihop sängar och madrasser för filmkväll med Anton, Gustav och Minaqua. Vaknar av att Alisa och Julia knackar på och behöver sovplats efter utekväll på Garnet. Vi drar oss till varandra de här dagarna. Vet om att det snart kommer vara hav och flygplanavstånd mellan oss.

Med det börjar jag packa. Slänger gammalt, viker och lägger ner nytt. Snart stänger jag väskan, redo för hemland.

Is it over?

2009-12-18T05:45:00.005+02:00

Jag skriver sista ordet på salstentan, ler för mig själv. Samlar ihop papper och lämnar in det absolut sista på San Diego State University. Det har hunnit bli mörkt och jag tar lite långsammare steg än vanligt till bilen. Försöker supa in omgivningen och memorera gångvägar, parker, Starbucks, biblioteket och klocktorn. Det är dubbelt, glädjen över att vara klar men vetskapen att det är över nu. Det jag kom för att göra är genomfört och det är dags att packa nu.

För sista gången kör jag vägen hem till lägenheten från universitetet. Själv i bilen utan musik. Vill höra det omkring mig, sluka sexfiliga motorvägar kantades av palmer, hotell och shoppingmalls.

Det är ensamt i lägenheten. Danskarna har åkt hem och Anton försvinner med bilen. Efter 4 månader med otroligt mycket studier andas jag ut. Sätter mig i soffan utan något som helst att göra. Anton kommer hem, vi lagar middag och sätter oss ute i bubbelpoolen. Passar på att njuta av sommarvärme och stjärnklar himmel. Vi samlas allihopa på förfest och går sedan ut. Ser på varandra och vet att det är sista helgen. Det här med avsked är inte min grej och jag är blödig. Upprepar gång på gång att det här är slutet. Alisa, Johan och Julia sover kvar, vi går upp lagom till att Gustav kommer över och lagar pannkakor. Erik, Minaqua och Chris droppar in och vi planerar de få dagar som är kvar.

Det är dubbelt. Jag vet inte hur jag ska ställa mig och hur jag ska känna. Jag vill hem. Jag är klar och jag är redo. Samtidigt gör det så ont. Säga hej då till en av dem som har kommit att betyda som allra mest.

Here comes the sun.

2009-12-17T18:06:00.005+02:00

Jag har haft en höst och början på vinter som bjudit på sol 99 procent av tiden. Jag går upp när klockan ringer och oavsett om det är tidigt eller inte så är det ljust. Solstrålar som dansar in i rummet. Det räcker med sandaler, en jacka på kvällarna och jeans när graderna går ner lite. Men annars värme och solsken. Även om människorna är de som får den här platsen att leva, som kommer att få mig att sakna enormt, har jag solen och frånvaron av mörker och moln att tacka för mycket.

Och nu väntar mörkret. Någon sa att det fanns något mysigt i det med.

Terminens sista dag spenderas i biblioteket. Gustav sitter på stolen bredvid och pluggar till sista tentan och jag skriver det sista på veckans andra uppsatsinlämning, efter det blir det San Diegos sista salstenta. Om några timmar tar jag bilen hem igen, det är då jag anses vara klar här. Betygen blir hemskickade och högar av powerpointslides och anteckningar åker i sopptunnan. Jag klarade det.

And it kicks so hard, It breaks your bones.

2009-12-17T01:45:00.005+02:00

Det är vinter i San Diego. Sätter mig utomhus på lunchen och njuter av värmen. Graderna snuddar 20-strecket och det är alldeles precis lagom varmt. Strålande sol och svensk sommarkänsla. Det är friskt i luften och trots varma vindar går studenter runt i vinterjackor och halsduk. Veckans andra final är över och jag säger hej då till professor och klassrum. Kramar Andrea och kommer fram till att vi skjuter upp avsked till imorgon istället. Avlutar en termins gemensamma studier med lunch på en av universitetets utomhusserveringar. Andrea åker till Europa i sommar och vi ska försöka få en Stockholmshelg ihop.

Sitter högst upp i skolans bibliotek och pluggar till terminens sista final. Kan fortfarande inte greppa att jag är hemma om mindre än en vecka. Kan fortfarande inte förstå var dagarna tog vägen. Att det snart är över.

Rune och Bachi, danskarna vi har bott ihop med de senaste månaderna bjöd på avslutningsmiddag, vin och skratt igår. Minaqua och Gustav kom över och vi pratade om terminen, om hur lätt det är att säga vi ses men sedan glida ifrån varandra. Killarna har varit perfekta roommates och det kommer bli tomt i lägenheten de sista dagarna utan dem.

De flyttar ut och Minaqua flyttar in.

Med bara fem dagar kvar vill vi ta vara på tiden. Så, vi sätter oss på golvet med stora koppar te och pratar i timmar. Försöker komma på hur vi ska få ihop avstånd och studentekonomi. New York? Boston? London?

Det börjar dra ihop sig.

It's way too soon.

2009-12-16T04:05:00.003+02:00

Jag såg Amanda redan första dagen i skolan. Det var inskrivning och alla var lite smått nervösa. Mitt första minne är ett stort leende och efter det sågs vi inte på några veckor. Hamnade på samma fest en kväll, byte nummer och menade bestämt att här måste umgås. Månaderna har gått och för fyra veckor sedan möttes vägarna igen och sedan dess har vi försökt att hitta tiden mellan tentor och uppsatser. Tagit luncher och alldeles för långa fikastunder i solen på campus, shoppat downtown och pluggat i skolans bibliotek. Festat och pratat. Umgåtts.

Vi har bara några dagar kvar och ska försöka fånga en heldag med julklappsshopping och traditionellt fika från Starbucks innan det är dags. Amanda flyttar till Paris i vår och jag blir hemma i Stockholm. Det innebär minst en helg där gamla franskakunskaper ska putsas upp och croissanter ska ätas.

Det är nog med avsked och jag jobbar innerligt på Vi ses.

Words.

2009-12-16T00:15:00.002+02:00

Vaknar och kommer på mig själv att prata engelska det första jag gör. Utan att tänka kommer meningar på det språk som ligger mig varmast om hjärtat.

Som en skön bekräftelse på att månaderna här faktiskt ger annat än solsken, upplevelser och äventyr.

Thank you for sitting on the steps.

2009-12-15T09:54:00.004+02:00

Jag säljer cykeln. Min blå, fina beach cruiser som tagit mig från lägenheten till Minaqua flera gånger i veckan. Till La Playa för mexikanska middagar och till Garnet Avenue för shopping, fest eller middagar.

Spelar sista matchen med laget. Gör två assister och kramar alla hårt innan det är dags att säga hej då. Det bjöds på cupcakes för att tacka av den svenska backen som har ett plan att fånga om en vecka. Som om det inte vore svårt nog med avsked.

Skjutsar Viktoria till flygplatsen och har Minaqua sovandes i soffan många av de sista nätterna. Vi säger att det inte kommer att bli sig likt utan varandra, lämna ett alldeles för stort tomrum. Planerar avskedsmiddagar, övernattningar i strandhuset och utgångar. Luncher i skolan ska hinnas med och mellan varven ska tre tentor skrivas och två uppsatser lämnas in.

Jag trodde jag var redo men lär mig att jag aldrig blir klar. Hur nöjd jag än är blir avskeden alldeles för påtagliga. Det brister, jag blir svag. Det rinner tårar och hur mycket jag än är redo för hemland är jag inte redo att lämna den plats som varit hemma de senaste månaderna. Inte redo att lämna människorna.

Jag blir visst aldrig klar.

Det är fyra månader sedan jag träffade Alfonso på trappan och det känns som igår. Han satt där med sitt stora leende och sitt mörka hår fullt av saltfatten nyfiken om jag lyckats fånga solnedgången. Bjöd in till häng och middag och resten är historia. På köpet kom vänner från världens alla hörn och det är hårt att vinka hej då.

Riktigt hårt.

Jag lägger ner böckerna nu. Låter resultaten bli som de blir. Det är människorna som räknas och jag vill hinna med så mycket som möjligt de sju dagar jag har kvar.

Walking down 5th.

2009-12-12T21:48:00.007+02:00

Jag har någon slags hatkärlek till klubbhuset. Jag sitter här nere de flesta av dygnets timmar nu, oftast med killarna som sällskap och ibland gästspelar Vickan, Minaqua eller Hanna. Försöker skriva uppsatser och läsa in allt till terminens sista finals. Vi hämtar mat och tar pauser så ofta det går, vilar huvud och ögon med tävlingar, youtube-klipp och skitsnack. Det är sista tiden och jag skulle vilja fånga den på annat sätt än med böcker och dator. Om en vecka är terminen över, betygen utskrivna och jag antar att det kommer vara värt det i slutändan. Vill inte åka härifrån och veta att jag gjorde det halvdant.

Var ändå tvungen att varva ner. Göra något annat och omprioritera. Tog bilen downtown, strosade på 5th avenue, shoppade, åt middag ute och unnade oss ett biobesök. Passar på att umgås innan veckorna tar slut. Kommer på att jag inte har sett solen på en vecka, dagarna spenderas inomhus. Den solbränna som funnits sedan i maj försvinner smått och jag inser att jag går mot vinter nu. Köper halsdukar och vinterjacka som en mental förberedning för att åka hem.

Oh lets go back to the start.

2009-12-11T20:15:00.003+02:00

Dagarna går mot sitt slut. Tittar tillbaka, undrar fortfarande var tiden tog vägen. På ett sätt känns det som en evighet. Dagarna på muren och prat med Alfonso på trappan. Första matchen med fotbollslaget eller inskrivningen på universitetet. Perioder av tentor och nya människor som kommit in på livet då och då. Kvällar i bubbelpoolen eller mornar med Minaqua vid havet. Jo, det var ett tag sedan och tiden har funnits där. Det är väl som de säger, den går fort när man har kul. Tiden.

Och som vi har fångat den.

Det är dags för nya kapitel. Jag är inne på sista sidorna för den här perioden. Ska bara vända några fler blad innan det är dags för nya rubriker och stycken. Men vi väntar några dagar, jag är inte riktigt redo att skriva sista meningarna än.

I am ready I am...fine.

2009-12-07T03:45:00.005+02:00

Och dagarna fortsätter att springa förbi. Jag klagade förra tentaperioden när tre tentor under en vecka skulle klaras av. Det är ingenting mot nu, sista veckan i skolan bjuder på 3 finals, 2 midterms, 3 papers och 1 muntlig presentation. Vi sitter i klubbhuset till sent på nätterna, slår oss ner i bibliotekets fåtöljer och försöker hålla ögonen öppna medan vi hoppar mellan olika ämnen, kurser och böcker.

Chris fyllde år i torsdags och samlade 30 personer för tårta och fest. Utbytesstudenter och amerikanska vänner trängdes senare på Bar West till det att klockan slog stängning. Alisa, en tysk kompis sover över och vi pratar om att nu är tiden att faktiskt åka hemåt. Det är nu det är som bäst här. En bitterljuv känsla, men det kan vara bra så. Vi åker när vi är som tryggast. När vi knackar på varandras dörrar, tar luncher, pluggar ihop, slappar, festar och lever. När allt faktiskt kommer sig naturligt.

Gustav, Chris, Anton och Rune sitter i soffan för traditionell söndagsfotboll på tvn. Det skriks när stadens lag gör poäng och jag försöker plugga med ena ögat i böckerna och det andra på tvn. Det är andra advent och det är svårt att kombinera julkänsla med palmer. Anna, Hanna och Johan har bjudit in till lussebullar, pepparkakor och glögg så snart blir det cykel längs viken med Gustav och Vickan ner mot havet, vänner och nybakat. Jag borde plugga men Johan berättade bestämt att det vore en felprioritering, att huvudet måste få vila några timmar då och då.

Hade bestämt mig för en sen natt i klubbhuset igår. Anton, jag och Ted placerade oss med böcker och datorer, hämtade mexikanskt från La Playa och pluggade till sent. Chris och Gustav ringde runt klockan 22 och menade att man bara lever en gång, att en lördagkväll de sista veckorna i staden inte ska spenderas med inlärning. En kvart senare står jag på tyskarnas balkong, spelar spel och väntar på en taxi downtown. Mötte upp Minaqua, Vickan, Anna, Hanna, Johan, några fler svenskar och tyskar för timmar på ett av San Diegos största dansgolv.

Så, dagarna går. Det hinns med mer än plugg även om sista veckorna kretsar kring att läsa och lära. Jag ställer in mig på hemfärd och kommer på mig själv att inte vara rädd den här gången. Det blir bra. Ett flyg över havet och jag är redo att möta en annan verklighet.

Jag är redo tror jag. Och det känns helt okej.

It's hard to say that I'd rather stay.

2009-12-03T06:06:00.003+02:00

Det närmar sig nu. Det pratas om flygtider och mellanlandningar. Om sista-minuten-shopping och om platser som ska hinna ses innan det är dags. Jag kan inte förstå var tiden tog vägen, vad som slukade den och vad som fick den att fullkomligt rusa förbi.

Många menar att de är redo nu. Redo för hemfärd. Jag kan vakna ibland och faktiskt känna mig klar här. Stigen är trampad och jag har lämnat mina fotspår. Gjort avtryck på mitt sätt och skapat min egen väg. Känslan står i oerhörd kontrast till vanligheten. Jag brukar alltid vilja vara kvar. Brukar alltid vilja ha mer.

Det finns mycket som drar hemma. Mycket att komma hem till som faktiskt gör hemland till den plats där majoriteten av dagarna ska spenderas på. Samtidigt finns det mycket som gör att jag vill stanna kvar. Klimatet, språket, havet. Och Minaqua.

Det som gör mest ont är att inte veta när. Eller om. Många menar att bubblan tar över på resande fot. En romantiserande vardag som endast fyller en tillfällig funktion, att man kommer nära människor så fort för att vi alla är i samma situation. Utomlands med nya gator och värme, med palmer och solbränna. Jag vill bevisa dem fel, vill visa att det är mer än så. Ibland hittar man rätt, lär känna en människa som kommer att bli en av de närmaste.

Man kan inte stanna hemma och låta rädslan för eventuella avsked ta över. Jag kastar mig ut där och tar emot smällen gång på gång. Kramas och säger vi ses.

18 dagar.

Let me tell you just exactly what's on my mind.

2009-12-02T09:01:00.004+02:00

En dag ska jag sätta mig ner och skriva om den senaste veckan. Det händer så otroligt mycket nu, dagarna är fullspäckade med studier och kvällar och nätter fångas med vänner. Det finns ingen tid till ord eller tankar, jag lever fullt ut och hinner inte tänka på formuleringar eller uppdateringar.

Jag har skrivit det förut, att det tar ett tag att hitta sin plats. Nu faller det sig naturligt. Vi lunchar i skolans matsal och stöter på varandra biblioteket. Hinner med en fika innan det är dags för nästa föreläsning. Krockar med varandra i affären eller hamnar på samma bar en fredagkväll.

Efter 4 månader har jag byggt ett nytt liv där vardag tränger sig på och precis som hemma har jag min plats. Min roll, min funktion.

Det är svårt att förklara, men det är först när alla dessa möten, alla spontana eller krävande sådana, sedan faller sig självklara som jag inser att det går. Det fungerar och det är en mäktig känsla, att skapa något på egna ben. Ett helt nytt liv beroende av ingen annan än mig själv.

Och precis när man når den där självklarheten. Precis då är det dags att släppa taget. Vinka hej då och återvända hem.

If you just knew how much you mean to me.

2009-11-26T00:42:00.009+02:00

Det tar några månader att bygga upp trygghet och vänskapskrets. Att komma till den nivån när umgänget är helt naturligt och tystnad inte längre känns obekvämt.

Vi är där nu och jag vill smycka orden på finaste sätt för att göra livet här rättvisa. Vill ge dem den betydelsen de är värda. Beskriva känslor som de faktiskt är och inte med lätta ord snabbt formulerade på tangentbordet.

Jag börjar smått inse att tiden här snart är slut. Det liksom kryper fram, gör mig påmind. Dagarna går och vi försöker hinna med allt vi vill göra. Känner av nedräkningen och sluter oss närmare varandra. Bittert medvetna om avsked. Jag antar att det är en del av resandet. Tillfälliga kontakter innan det är dags för det som är hemma och det som de kallar det, det egentliga livet.

Vaknade utvilad hemma hos Minaqua i morse. Jag har en säng där som alltid är redo för övernattningar eller häng. Vi pratade oss till söms efter en lång natt med vänner från här och var i världen, mat och dansgolv på ett av Pacific Beach uteställen. Efter frukost på stenmuren kom Matt förbi, en solbränd affärsman från Washington som lämnat hunden hemma och slängt av sig kostymen för att tvinga med oss ut bland vågorna. En våtdräkt senare var vi i havet i sällskap av en stekande sol och delfiner i horisonten. Jag vet att det inte går att sätta ord på känslorna som framkallas här, det går inte att beskriva på rätt sätt. Men jag vill så gärna, vill få ut det på samma sätt som det upplevs.

Vi avlutade förmiddagen med lunch på Matts takterass med utsikt över strand och hav. Säger att vi måste ha fler sådana här dagar innan det är dags att packa väskan. De menar att det är dumt att återvänta till kylan när året om kan tillbringas utomhus och jag börjar smått hålla med. Även om hemma lockar så vet jag att jag är gjord för platser som de här. Det sociala som bara uppnås med ljus och värme. Den spontanitet som saknas när svenskar stänger in sig från vintermörker och regn.

På cykeln hem inser jag vilken tur jag har. Även om det bara är tillfälliga människor som en dag kommer att försvinna, som kommer att vara fina minnen och ge mig historier att berätta eller bevara för mig själv, så fyller de en sådan viktig funktion i livet just nu. Skapar min trygghet här på andra sidan jorden. Här, där borta är hemma, även om så bara för en stund.

Taco Tuesday.

2009-11-25T03:38:00.002+02:00

Hade ett långt inlägg på gång. Ord och tankar om gårdagens un-traditional pre-thanksgiving med amerikanare och brasilianare, om poolhäng med tyskar och svenskar och om fotbollsmatchen.

Men det får vänta. Det är tisdag vilket innebär Taco Tuesday. Har dragit ihop ett tiotal personer från världens alla hörn för 1 dollar tacos och 2 dollar beer på restaurangen nere vid havet.

Imorgon kommer orden. Nu tar vi helg.

Come & knock on my door.

2009-11-23T04:37:00.006+02:00

Veggio Burritos står fortfarande för en stor del av mitt matintag. Jag kommer ägarna närmare och närmare genom alldeles för många besök på La Playa varje vecka. Vi pratar om Sverige, om Mexico och om att hamna här. Tillfälliga kontakter bygger upp en trygghet och jag tror att vi behöver just det när vi är vilse i världen. Ett igenkännande, ett namn istället för bara ett ansikte. Ett samtal som handlar om mer än artighetsfraser och ett vi ses snart.

Jag sätter mig oftast på plaststolarna utanför i väntan på maten. Bestämmer mig för att ta med den till stenmuren för utsikt över havet.

"Caroline my friend, your veggie burrito is ready to go now."

Jag behöver ändra lite vanor. Behöver laga mer mat i lägenheten och minska restaurangbesöken. Cykla längs viken mot La Playa två gånger i veckan istället för fyra. Så, på spisen står potatis, lins och purjolökssoppa och kokar, Kladdkakan ska in i ugnen och vispgrädde snudd på arlas ska vispas. Bröd ska bakas och brasilianare, danskar och svenskar knackar snart på dörren redo för svensk husmanskost när den är som bäst.

Don't save me, I like being lost.

2009-11-23T03:19:00.007+02:00

Skjutsar Gustav till andra delen av Pacific Beach. Vi parkerade hans bil där för att slippa taxi till gårdagens fest. Det är skymning och himlen växlar från rosa till orange, fasader blir svarta och skuggorna försvinner. Himlen är klar, luften utanför frisk och solnedgången extra tydlig. Jag vrider upp musiken och svänger av vid fel avfart. Väljer vägen upp mot berget och ser vår stadsdel från ovan. Tar sedan vägen längs havet och ser surfare ge upp för dagen, människor som packar ihop filtar och volleybollnät. Ensam i en bil men ändå så omgiven.

Det kommer då och då, känslan av att klara sig själv i ett nytt land, en ny stad. En ny värld. Att köra på nya gator som om jag vore hemma.

Det är först då jag känner mig fri. Fri att göra vad jag vill, tanka själen med vyer och insikter. Det är då jag lär mig uppskatta det lilla i det stora och det stora i det lilla. Uppskatta möjligheten att vara här. Uppskatta vetskapen av att inte veta var jag är på väg.

It’s for everyone no matter where you’re from.

2009-11-22T21:33:00.005+02:00

Vi bestämde oss för att fånga dagarna.

Jag behövde ledigt. Det är konstigt att kroppen kräver ledighet när den befinner sig på platser som här. Bland palmer och pelikaner skriker själen efter en paus. Ett stopp. Ett tillfälle att andas ut. För även om dagarna spenderas i paradiset så är utbildningen en stor del av de här månaderna. Och det har blivit mycket studier. Tidiga mornar i skolan till sena kvällar i klubbhuset på området.

Så, jag lade undan böcker och anteckningar i tre dagar och lät huvudet att vila. Glömde bort internationall säkerhet, Asiens ekonomi, konflikter mellan kulturer och NAFTA's misslyckande. Körde ner till Mexico med Anton och Gustav för att äta lunch. 20 minuter från lägenheten fick jag åter igen vandra på nya gator. En gräns, ett nytt land, nya människor. Ett nödvändigt avbrott från lugna dagar på stranden. Vi shoppade på outleten nere vid gränsen för att avsluta kvällen på en lokal bar med liveband och nya vänner.

Mötte lördagen med att träffa Andrea, en amerikanska från norra Kalifornien. Vi tog bilen österut, inåt landet bland öken och småorter. Välkomnades av hennes vänner och familj med en fillipinsk/amerikansk buffe och historier som spelat rum från platser långt från här. Jag bestämmer mig för att om det är något jag ska ta med mig hem härifrån, något jag lär mig mer och mer, är att släppa in nya människor på livet. Bjuda in, ge mer och ta sig tiden. Dagen avslutades med 5 vänner på Coronado Island, en solnedgång och sedan fest i Pacific Beach bland svenskar, amerikanare, tyskar, norrmän, italienare och fransmän.

Jag behövde helg. Behövde samla krafter till sista månaden med finals och uppsatser. Det är precis en månad kvar nu och känner jag mig själv rätt innebär det veckor utan någon som helst vila.

Så, vi bestämde oss för att fånga dagarna och jag kan inte tänka mig något bättre sätt att göra det på än här just nu. Bland folket, solen och palmerna.

I'd like to make myself believe, that planet earth turns slowly.

2009-11-19T04:17:00.010+02:00

En månad. 5 veckor. 32 dagar. Vad hände med tiden?

Snart ses vi Stockholm. Välkomna mig gärna med annat än regn och mörker, ta emot mig med snöklädda gator, kyliga vindar och solsken. Visa ditt rätta jag, le mot mig och gör övergången från tillfälligt paradis till verklighet lite enklare än vad det egentligen är.

Vi flyr, väljer att se nytt och utökar erfarenheter. Vi växer, lär oss att se saker ur andra perspektiv och möter människor som delar med sig av sina historier. Vi blir starkare i oss själva och ser möjligheterna. Vägrar hinder och rutiner och skapar minnen och samlar fotografier att återvända till när kall vardag tränger sig på.

Resebubbla? Verklighet? Jag vill känna att jag lever och leva för att känna. Det är lätt att glömma det utan utmaningar och nya upplevelser. Lätt att fastna i liknande dagar, veckor och år.

Frågan är, hur ska man hinna?

Help me out here, all my words are falling short.

2009-11-14T03:05:00.003+02:00

Det har gått en vecka sedan sist och jag förstår inte var dagarna tar vägen. Var orden tar vägen.

Det som var fyra månader är nere i en och det är snart dags för avsked och hemfärd. Ser kort från platser som tydligen räknas som hemma och ser mörkret. Känner kylan och inser att löven är borta nu. Kvar är tomma grenar och grå betong.

Har tre tentor på ingång och springer ner i viken för volleyboll och sol på kroppen en timme eller två för att tänka på annat. Rensa huvudet innan mer kunskap ska in. Cyklar mellan palmer eller lägger mig i bubbelpoolen för att sedan sätta mig i klubbhuset med skolböckerna till dygnets senaste timmar. Slänger mig i Ted och Mickes soffa för veckans dos av mexikansk mat och serier. Går på bio downtown och grillar, spelar beer pong och dricker öl på området. Ligger vid poolen och går längs havet. Cyklar i fina villaområden och fikar på Garnet. Upptäcker nya stadsdelar och spelar fotboll med laget till det att orken sviker.

Vi förbereder oss för hemfärd genom att ta vara på dagarna ännu mer. Försöker kombinera studier med så mycket upplevelser det går och vägrar inse att nedräkningen egentligen har börjat.

Friday night.

2009-11-07T09:40:00.006+02:00

Det är fredag kväll och förmodligen den första sedan jag kom hit som spenderas hemma i lägenheten. Vaknade alldeles för tidigt och tvingade mig ut till havet. Jag vet vad det gör med mig och vad det botar. Saltvattnet gjorde gott och efter någon timme var jag pigg igen. Redo för dagen. Tog promenaden i viken och satte mig med kamera och musik på en av strandens alla bänkar. Mötte lugnet.

Drog med Ted och Firas till skolan för några timmars plugg som avlutades med middag på La Playa. Det tar alltid emot att åka in till skolan på fredagar. Vi är oftast trötta efter tordagarnas sena timmar på Pacific Beach uteställen och utan lektioner är det svårt att hitta motivationen till universitetshäng. Efter att ha trotsat tröttheten hamnade vi i soffan med te, kladdkaka och film.

Ännu en sådan där dag. En dag som egentligen inte innefattar något speciellt, men som med nya vänner och på rätt plats blir så mycket mer.

Ännu en sådan där dag.

Way of living.

2009-11-05T03:07:00.004+02:00

Det var något speciellt med stenmuren vid havet och jag passar på att sitta där så mycket som möjligt när jag sover över hos Minaqua eller träffar Hanna, Anna och Johan i huset bredvid. Det tar bara fem minuter med cykel från min dörr till muren och jag hamnar där någon gång i veckan ändå. Dock utan middagar, skolböcker eller med Alfonso och Ramon hängandes bredvid.

Så, här är mitt nya skrivbord. Min nya plats med människor omkring mig. Där planer för helger smids och brännan bättras. Jag klagar inte.

This week.

2009-11-04T19:54:00.003+02:00

Måndag: Poolhäng, föreläsning, studier, köksbordshäng med grannar. För sjuk för fotbollsmatch.

Tisdag: Föreläsningar, strandhäng, solnedgång och dansshow i North Park med Minaqua och Johan.

Onsdag: Ledig, studier vid poolen, promenad i viken, middag på takrestaurang med Anna, Hanna och två tjejer från Svenska Handelskammaren.

Torsdag: Föreläsningar, lunch med Andrea, en amerikansk tjej i en av mina kurser, middag på La Playa med vänner, utgång.

Fredag: Ledig, studier vid poolen/havet, ev i skolan - beror på ambitionsnivå så vi kan skriva havet på en gång.

Lördag: Dag utan studier. Strandfotboll? Dansshow och vinbar downtown med Minaqua, Johan, Anna och Hanna.

Söndag: Liggläge vid poolen, Minaquas dansshow i Point Loma och middag med vänner.

Time change.

2009-11-04T08:31:00.004+02:00

Hösten.

Vi ställde om klockan natten till söndag och kvällarna blir mörkare. Fortfarande varma, men mörkare. Jag är inte en vän till mörker, har aldrig varit. Jag behöver soliga dagar och ljumma nätter och spontaniteten hos folket som kommer med det. Vi tänder ljus och sätter på en kanna te på spisen. Bakar kladdkaka och bjuder över Gustav, Ted och Micke på måndagshäng. Fastnar runt köksbordet och planerar resor längst kusten och middagar på La Playa. Longboard i viken och filmer i biosalongen på lägenhetsområdet.

Det är en höst utan halsduk och regn. En höst med barfotaliv och slitna jeansshorts. En höst där dagarna är lika ljusa som varma och en höst jag önskar att jag kunde dela med dig.

Ridiculously perfect.

2009-11-04T03:49:00.006+02:00

Jag behövde bara hitta tillbaka. Tillbaka till det som får igång orden.

Lät benen föra och hamnar inte helt otippat vid havet. Det hänger två par skor över elledningen som går över gatan på väg ner till strandkanten och jag försöker alltid gå under dem när jag är på väg någonstans. Det ligger något fint i ansträngningen att ta sig tiden att smycka en annars ganska tråkig korsning i ett lugnt villaområde. I solnedgången färgas himlen orange och alla palmer, bilar och hus blir kolsvarta. Det är de enda färgerna omkring mig och i vinden dinglar skorna fram och tillbaka och det är retsamt fint. Som på låtsas men det är här och nu och jag vill visa det. Dela det.

Jag borde tagit andra skor än öppna sandaler, det är kyligt men fötterna behöver känna sanden. Behöver känna vattnet. Jag försöker fånga utsikten med det gör sig inte rättvisa, ögonen får jobba och tvingar tankarna att bevara. Ta till vara på. Ser par som skriver sina namn i sanden och fåglar som hoppar några steg bort när mina kommer närmare. Det är nästan för fint och jag letar efter kontraster. Söker brister men det är som att jag vägrar erkänna dem. Just nu är det bara sådär perfekt klyschigt vackert.

Solen sänker sig och tillsammans med mörkret kommer dimman. Den smeker hustaken och toppen på palmerna försvinner. En timme längs havet och jag är tillbaka. Inspirationen fanns där nere bland vågorna och kloka råd berättade att man ibland måste tvinga fram det. Liksom leta efter det och benen visade vägen. Som om de vore förinställda på horisont och havsbris.

Jag behövde bara ta mig tiden. Hitta tillbaka. Ta mig tid från människor ett tag och bara vara jag. Med musik i öronen och kameran på axeln.

Well, life's like a road that you travel on, there's one day here and the next day gone.

2009-10-28T01:06:00.010+02:00

Jag vet att det är halva tiden kvar på det här årets resa. Lite mindre kanske, men ändå väldigt många dagar till det att väskan ska packas, vänner ska kramas och staden återigen kan ses från ett flygplansfönster.

Jag vet också att hur mycket jag än förnekar det så kommer jag inte att vara klar här. Jag kommer att vara nöjd, mycket mer än så. Se tillbaka på månaderna med glädje och kanske, men bara kanske, vara halvt redo att möta vinterkyla och hemland.

Men, jag kommer inte vara klar. Inte på långa vägar.

För är det något jag lärt mig på resande fot, är det att jag aldrig blir klar. Och det först nu jag förstår hur jobbigt det måste vara ha mig som dotter, barnbarn, vän eller flickvän. För jag är alltid någon annanstans. Alltid på väg och alltid med drömmar redo att fångas. Aldrig riktigt med på noterna när det kommer till kompromisser eller att vika mig på den här fronten. Vägrar att släppa de vägar jag tror är rätt. Drömmar och mål. Ett evigt upprepande och ett ständigt sökande. Rastlöshet blandat med nyfikenhet. Alltid vilja se lite mer.

Med ena foten hemma och den andra alltid borta.

...

2009-10-26T19:28:00.004+02:00

Så var det måndag igen.

Helgen rusade förbi och innehöll strandfotboll, utekvällar downtown, restaurangbesök, födelsedagsfirande, amerikanska pannkakor, tennis, häng vid poolen, house party, biblioteket i skolan, mexikansk mat och en massa vänner.

Det är allt jag har för nu. Studierna måste få sitt efter några dagar med alldeles för lite läsning och orden måste få hitta tillbaka på egen väg.

Welcome to paradise.

2009-10-22T01:33:00.005+02:00

Good morning Caroline, shall we surf?

Klockan är lite över åtta och Minaquas sms väcker mig tillsammans med solstrålar som envist glider in mellan gardinerna. Det är onsdag och dagens enda lektion är inställd. Man borde kanske sova ut men tittar ut genom fönstret och känner värmen. Låter frukosten vänta och slänger på mig bikini för att sedan ta cykeln längs viken till havet.

Vi tar ner taket från den rostiga bubblan från 1969 och placerar brädorna på högkant. Med våtdräkterna på tar vi oss längre bort längs kusten där vågorna ska vara snällare och surfarna färre. En timme senare är ansiktet solbränt och kroppen mör.

Det är vardag deluxe utan dess like och jag stannar upp därute. Ställer mig med ansiktet i solen och känner saltvattnet mot kinderna. Det är såhär man ska ta vara på dagarna. Barfota, nära havet med solen som en ständig påminnelse att livet är vackert och själen är till för att tankas.

I'm not here right now.

2009-10-21T01:50:00.003+02:00

Jag hittar inte orden. Stressen har lagt sig en aning i skolan och jag kan andas ut på kvällarna. Sätta mig i bubbelpoolen när mörket faller på och se stjärnor med vänner intill. Hinna med sådant som handlar om nya kunskaper och upplevelser bortom faktainlärning genom böcker.
Jag tror på böcker. Jag tror på orden, på sättet att förmedla och på de olika perspektiven. Samtidigt tror jag att de riktiga kunskaperna finns där ute. Långt ifrån det skrivna. Bland människor och dess historier. Genom möten och förmågan att acceptera och fascineras över olikheter eller bakgrund. Livsöden. En herrans massa livsöden som bildar det vi kallar världen. Vi måste ta vara på dem. Våra olika historier.

Ändå kommer inte orden. Jag träffar nya människor varje dag. Suger in deras historier och imponeras av personligheter. Men orden vill inte ut. Inga fingrar som dansar över tangentbordet, inga stycken eller meningar som vill hitta sin balans. Kan det vara för att borta nu har blivit hemma och vetskapen om att tiden rusar förbi gör att orden inte får utrymme?

Det blir till att återkomma helt enkelt.

Sun is shining, the weather is sweet.

2009-10-15T22:17:00.002+02:00

Det blir mycket prat om väder.

Tror att det är ett svenskt fenomen. Vi är inte direkt bortskämda med solsken och ljusa kvällar vilket gör att man hela tiden har grader och prognoser i huvudet när man befinner sig på platser varmare än hemma. Vi ligger vid poolen och klagar på hur solen går i moln. Sätter oss bittert i bubbelpoolen och värmer oss när luften blir för kall.

Det har varit dåligt väder de senaste veckorna. Dåligt betyder halvklart till mulet och en temperatur långt ifrån vad det borde vara. Det har varit svårt att klä sig och på campus går vissa studenter runt i jacka, mössa och varma vinterskor.

Det är fortfarande över 20 grader och när solen är framme mitt på dagen tar jag skydd inomhus för att slippa stekande värme. Detta är vinter här. Den månaden som ska vara den varmaste visade sig bli en kall kylig månad och lokalborna blir som vi. Pratar om temperatur, om dålig sikt på morgonen på grund av dimma och om sämre surfmöjligheter. Det kanske inte är så svenskt ändå. Det här med pratet om väder. Bara andra referenser. Andra perspektiv.

Idag kom värmen tillbaka. Vi toppar termometern och det finns inte ett moln så långt ögat når. Och jag som klädde mig för vinter.

It's still halftime.

2009-10-15T16:33:00.004+02:00

Halvtid. 62 dagar med upplevelser, nya vänner och utmaningar. 68 dagar kvar till det att Sverige kallar.

Any space can be beautiful.

2009-10-14T18:58:00.002+02:00

Så kickar vi igång den här dagen med naturell yoghurt och svensk musli.

Du är allt bra du Kamprad.

Another day.

2009-10-14T06:58:00.003+02:00

Det märks att det är ännu en midterm på gång. Jag hamnar här istället. Eller i stora shopping malls och handlar kläder och annat nödvändigt som bara måste köpas just idag två dagar före en tuff, men väldigt intressant tenta. Nu är det här långt från en modeblogg där kläder ska diskuteras och kort ska läggas upp på dagens outfit. Det är dock snudd på idag. Gjorde mitt livs kap.

Vad det blev? En fodrad vinterjacka med hög krage och stor luva. Perfekt för kalla dagar i ett kyligt vintersverige. Bäst att förberada sig, det går rykten om att ni redan har snö.

När det snöade här sist? 1962.

Nittonhundrasextiotvå.

Population and contemporary issues.

2009-10-14T04:05:00.002+02:00

Jag sitter på en föreläsning och får reda på att jag ska hålla en 10 minuters presentation om befolkningsfrågan i Indien. Jag gillar ämnet skarpt och min samarbetspartner för uppgiften är en härlig tjej från Japan som bott här i snart 5 år. Vi har några veckor på oss att förbereda presentationen och sedan ska vi, inför 40 personer redovisa vad vi kommit fram till.

Nu är inte jag den som riktigt gillar det här med att stå framför en stor grupp och prata. Inte ens på svenska ser jag en tillfredsställelse i grejen att vara sårbar där framme. Naken och exponerad. Kasta ur sig fakta och analyseringar för att sedan ta emot responsen. Ni hör ju hur det låter. Skrämmande.

Men här. Här i landet långt borta är det som att all nervosvitet har försvunnit. Sol och värme gör mig tydligen gott för jag känner att jag klarar det här. Att det är meningslöst att oroa sig, för i morgon är en annan dag, och då är det överstökat. Tänker att jag om några månader kommer att vara tillbaka i Sverige och se på tiden här med stolthet. Att jag klarade det och växte ännu mer.

Jag tror att man ska klappa sig själv på axeln då och då. Och ibland, kanske till och med en ordentlig dunk i ryggen.

Soccer glossary.

2009-10-14T03:49:00.004+02:00

90 minuter på fotbollsplanen och jag är ur funktion. Fötter, armar och ben säger ifrån vid minsta rörelse. Hittar blåmärken på rygg och höft efter närkamper med tvåmetersmän och hårda frisparkar. Samtidigt var det länge sedan jag hade så roligt. Det tog ett tag att lära sig alla termer på engelska men nu är jag där och skriker lika mycket som hemma. Det är slang och amerikanska ord som egentligen inte har något alls med fotboll att göra, men här fungerar de som utmärkt kommunikation på planen. Jag saknar ändå laget hemma, även om fotbollsmatcher i solnedgången på perfekt konstgräs inte är helt fel så är det något speciellt med torsdagarna på grusplanen i Bandhagen.

Legalize?

2009-10-13T01:29:00.004+02:00

Okej, vi fortsätter på gårdagens tema. Hur man vet att man studerar i en kuststad i södra Kalifornien?

Det står två medelålders män på universitetsområdet och skriker "Legalize marijuana now, sign here students!"

To go.

2009-10-12T03:56:00.002+02:00

Hur man vet att man ätit alldeles för många Veggie Burrito de senaste två månaderna?

"Hola Caroline, how are you today? Veggie for here or to go?"

Welcome to Tijuana.

2009-10-11T04:16:00.007+02:00

Tanken var att gå upp innan klockan nio igår. Men efter en lång natt på Bar West, Pacific Beach enda lite mer uppklädda klubb, blev det sovmorgon. Inga tidiga timmar vid altanbordet med papers eller tentaplugg.

Efter fotboll och frukost på uteplatsen blev det roadtrip ner till Mexikanska gränsen. 20 meter från höga murar, mexikanska flaggor och taggtrådar ligger ett stort outlet som enligt rykten ska vara något utöver det vanliga. Jag har varit där nere förut och det är alltid en speciell känsla att nästan ta på gränsen mellan två länder. Att veta om att jag bara kan ta nästa avfart för att hamna på nya marker. Universitet har varnat oss för gränsen. Att inte åka över till drogernas stad. Med skottlossningar och bråk av anledningar som många gånger grundar sig på den här sidan gränsen, avråder de bestämt via mail och brev. Här, i drömmarnas land. Där en stor del av medelklassens behov blir till dödsantal bara någon halvtimme härifrån. Ändå pratas det bara om "deras" problem. Där borta, på andra sidan. Sällan ventileras det om var drogerna egentligen går, vilka de är till för.

Vi hade höga förväntningar men lämnade shoppingen rätt fort och åkte vidare till Coronado, staden med en idyllisk ökänsla rakt utanför San Diegos skyskrapor. Lunchen intogs på Horton Plaza downtown och hem kom vi först långt efter mörkret lagt sig. Planen var att ta cyklarna ner till gamla gatan och spendera en lugn kväll i Johan, Anna och Hannas lägenhet. Tröttheten från födelsedagsfirande och sena nätter med tentaplugg slog dock till och det blev soffan hemma med svenska godsaker.

Dagarna går fort nu. Lite för fort. Det är halvtid för den här resan och det känns. Vi har hittat våra platser och vardagen finns där bakom solnedgångar och delfiner.

The best things in life aren't things.

2009-10-10T19:40:00.004+02:00

Klockan är snart elva och våra danska roommates laddar med fotbollssånger. Våra svenska grannar har hyrt lägenhetskomplexets biosalong för Sverige-Danmark så snart förflyttar vi oss från soffa till biostol för några timmars fotboll.

Igår gick jag upp sju igår för att hinna med så mycket plugg som möjligt innan resten av huset skulle vakna. Fyra timmar senare tog jag och Kalle varsin cykel och turistade i området. Cyklade längs viken och havet, handlade för kvällens mat och sprang på bekanta. Avslutade dagen med födelsedagsmiddag med Kalle, Anton, våra danskar, Minaqua, Johan, Anna och Hanna. I fina paket hittades det ballerinakakor, mjölkchoklad, svensk musli, bilar, vinflaskor, presentkort på American Apperal och konsertbiljetter till Kanye West i november. Det rann tårar från en blödig Carro och bara önskade sig en kväll med de som har kommit att betyda mest här borta. Tryggheten i denna tillfälliga vardag.

Människor droppade in och efter några timmar var lägenheten fylld med folk. Jag ställer mig vid sidan av och iakttar. Ler och känner välbehag. Det är fina människor jag har omkring mig. Med stora hjärtan och nära till skratt.

The best things in life aren't things, they're people like you.

Once, when I was little.

2009-10-08T01:42:00.005+02:00

De säger att jag är mer personlig nu. Flera nära som betyder mycket säger samma sak, att det är mer Carro i orden. Mer jag och mindre reflektioner. Och det stämmer nog. Det tog ett tag och jag ville nog inte riktigt ha det så egentligen. Vill inte ha en blogg som var som en blogg. Jag är ju emot hela den här grejen med dagliga uppdateringar och onödigt utnyttjande av meningar och stycken. Tycker fortfarande att vykort är ganska tillräckligt när jag är på resande fot och kanske till och med ett telefonsamtal då och då. Samtidigt kan jag inte motstå tangentbordet, det finns där och tankarna vill ut. Även om det för nu inte blir mer än ytliga bidrag om solsken och stenmuren vid havet.

Klockan har passerat tolv hemma. I Sverige är jag 25 nu. Tjugofem. Jag förväntas sitta vid vuxenbordet men vill inte riktigt lämna barnstolen. Tycker om gränsen där emellan, en positiv del av båda världar. Inte för gammal för utmaningar och äventyr men samtidigt inte för ung för naivitet och dumdristighet. Jag vill så otroligt mycket och inser att möjligheterna finns där. Det går att se så mycket mer, lära sig så mycket nytt och gärna nu innan det är dags för nästa steg i livet.

Jag tror jag stannar där ett tag till. Stannar i gränslandet mellan ung och vuxen. Intalar mig själv att ålder bara är just ålder. En siffra, ett obetydligt nummer i passet eller på körkortet. Så jag placerar mig här, i stadiet mellan liten och stor.

One of those days.

2009-10-05T07:42:00.002+02:00

Beach cruising.

2009-10-05T07:10:00.004+02:00

I came, I saw, I stayed. And stayed.

2009-10-03T02:32:00.005+02:00

Jag har aldrig hittat orden så lätt som nu. Det kliar i fingrar och tankarna formulerar meningar och stycken var jag än går. Antingen är det omgivningen, att jag får palmklädda gator och solbrända ben. Eller så är det studierna. Istället för att plugga väljer jag meningslösa blogginlägg om egentligen ingenting alls.

Gav upp tentaplugg redan klockan två. Minaqua ringde och lockade med shopping som skulle avlustas med frozen yoghurt på Garnet, huvudgatan här i Pacific Beach. För att skjuta upp studierna lite till tog jag Antons rostiga beachcykel till Anna, Hanna och Johan för lite häng på deras front yard. Det är lite för mycket det-löser-sig över mig just nu, men det är helg och today is the tomorrow you worried about yesterday and all is well, visst?

Countdown.

2009-10-02T23:01:00.002+02:00

Det är något med flygplatser. Skulle jag ha Arlanda något närmare min lägenhet hade jag utan tvekan varit stamkund på något av de caféer som finns innan passkontrollen. Det finns något vackert i möten. I stora kramar efter tid ifrån varandra. I glädjen när människor ser varandra första gången efter tillfällen på olika håll. Det ligger också något verkligt i avsked. Och i att möta något nytt. I att våga och chansa. I att ta steget och utmanas. Just där, på flygplatser runt om i världen, hittar jag alla de egenskaper jag vill och försöker stärka hos mig själv, det som är synonymt med den människan jag är och vill vara.

Ikväll blir det tid för flygplatshäng igen. Ska packa ner en bok och vara där alldeles för tidigt. Hinna ta en fika och bygga upp pirret för första mötet på snart två månader.

5 timmar, 47 minuter och 32 sekunder.

Sweets.

2009-10-02T20:47:00.004+02:00

Att det serveras gratis te, kaffe, stora kakor, muffins, bullar och wienerbröd i lobbyn på nya boendet (läs resorten) varje dag kan vi nog enas om, inte är till fördel för en sockerjunkie som jag. Två koppar te och lika många onyttigheter senare sluter jag en deal med mig själv att dessa sötsaker bara ska ätas på helger. Med ett dagligt överintag av socker borde jag skära ned på det som faktiskt går. Jag är verkligen inget hälsofreak, men till och med jag reagerar när det inte går att hitta basvaror som mjölk, flingor, keso och smör utan alldeles för mycket socker i. Det är inte svårt att förstå varför övervikt har blivit ett så stort problem i det här landet. Det är komplext och motsägelsefullt när reklampelare och media visar size zero-idealet medan valmöjligheter till nyttiga alternativ innebär timmars granskning av innehållsförteckningar och ett evigt sökande efter någorlunda bra produkter. De finns där, det tar bara lite längre tid att handla än i Sverige.

Sitter på uteplatsen med utsikt över pool och tennisplaner och försöker få lite papers och tentaplugg klart innan Kalle landar ikväll. Engelskmannen i köket berättar om området, om grannar och aktiviteter. Är man en morgonmänniska finns det tydligen yogaklasser gratis vid gymmet några minuter från uteplatsen. Jag har tre midterms kvar till några veckors utandning igen och nu när febern lagt sig kanske träning skulle vara bra. Låta kropp och inte bara huvud få arbeta. Vissa påstod att studier i USA skulle vara lättare. Inte lika höga krav och inte lika mycket läsmaterial. Antingen är jag aningens slow, eller så har de fått det om bakfoten. Det gäller att ligga i här, aldrig komma efter med läsning eller assignments för då är terminens upplägg helt ur balans.

Ikväll blir det en all american night vid poolen. BBQ, beer pong och red cups innan tyska och svenska vänner på området ska vidare downtown. Jag saknar stenmuren men ser det fina i det sociala här. Det är människor överallt och det är då jag trivs som bäst.

Så, tillbaka till böckerna om det ska bli något poolhäng idag. Graderna står på ynka 24, vilket faktiskt passar perfekt för en ledig fredag i skuggan.

October 1.

2009-10-01T02:19:00.005+02:00

Jag packar mina väskor och inser att det är sista dagen i gränden. Det är vemodigt men samtidigt helt rätt beslut. Minaqua har frågat om jag vill flytta in med henne i november och det kan tyckas verka hattigt, att flänga runt och inte rota sig. Samtidigt har jag aldrig varit den som behöver fasta punkter. Om så blir fallet skulle ytterdörren på det slitna blågrå huset visa vägen in till mitt nya hem. Det skulle hänga surfbrädor i taket och från stora rummets fönster skulle utsikten vara hav. Sandkorn från stranden bakom skulle blåsa in och lägga sig på golvet och människor skulle sitta utanför och spela gitarr. Och jag? Jag skulle ta över Alfonsos plats på trappan och stenmuren där bakom skulle åter igen fungera som mitt vardagsrum.

Say hello and wave goodbye.

2009-09-30T08:51:00.002+02:00

Avsked.

Jag har svårt för att säga hej då. Kramas och vända mig om för att sedan gå. Vill gärna titta tillbaka. Kramas en gång till och dra ut på det. Det är inte min grej att släppa taget, samtidigt så blir det en del av vardagen när den består av ett ständigt kringresande. Nya människor och nya relationer för att sedan försvinna. Finnas i en värld långt borta där det saknas fysisk närvaro.

Förnekade en stigande feber och en kraxande hals och tog mig över till Alfonso för en sista kväll med spanjoren i huset. Kramar senare vinkade vi hej då. Säger vi ses och önskar varandra lycka till.

Vi ses.

Det är osäkerheten. Att släppa människor utan att veta om vi ses igen. Lära känna, tycka om och skapa det som senare kommer att vara fina minnen.

Det är just det som skulle kunna få mig att stanna hemma. Hitta känslan av att vara nöjd. Vägra utmanas för att slippa känslan av tomhet när människor droppar av på vägen.

Samtidigt är det just det som får mig att aldrig stanna kvar. Att alltid vara nöjd men samtidigt alltid vilja ha mer.

Me, myself & I.

2009-09-30T02:39:00.004+02:00

Ensamtid.

Det blir inte mycket av den varan när jag bor med tre andra. Det är alltid någon som lagar mat, står i duschen, ser en film eller sitter på altanen. Jag har aldrig haft stort behov av att vara för mig själv, trivs nog som bäst när jag är omringad av andra. Men idag var det skönt. Och behövligt.

Vaknade efter några timmars eftermiddagssömn. Vad som skulle vara ett tappert försök att få febern ur kroppen visade sig bara förvärra den. Möttes av en tom lägenhet och en sol på nedgång som gjorde det omjöligt att ligga nedbäddad. Slängde ihop en middag, tog med en kopp te och satte mig vid det som nu har blivit mitt köksbord, skrivbord och soffa. Stenmuren. Det är få platser jag värdesätter så högt här som min plats vid havet. Mina stunder på den slitna gränsen mellan asfalt och sandkorn.

Alfonso och Ramon vinkade in från havet. Tog några vågor och paddlade sedan längre ut. Väntade in delfiner och skymning. Det är Alfonsos sista kväll innan han åker hem och det kommer bli tomt i gränden. Ingen spanjor som sitter på trappan med ett stort leende över hela ansiktet. Havet började lugna ner sig, himlen färgades rosa och febern kändes inte längre som något att klaga på.

Swine flu?

2009-09-29T03:54:00.005+02:00

Det kretsar ett stort borde runt mitt huvud men jag skjuter hela tiden upp det. Lägger mig under ett träd och sover i en av alla parker på campus istället för att sitta i någon av bibliotekets tysta salar. Möter upp Minaqua för en middag på stranden och ser när Alfonso fångar dagens sista vågor. Pratar med Niclas på skype och drömmer om platser i Asien. Går över till grannar för att sedan komma hem och hamna här.

Jag borde plugga och jag borde vila. Veckan med 4 midterms har börjat och det innebär egentligen total isolering från människor, strand och dator. Men kroppen säger ifrån. Feber och halsont uppmanar till att stressa ner.

Och då gör vi så.

Film, te och täcke. Resten får gå som det går.

One of many.

2009-09-28T08:17:00.005+02:00

Idag slog det mig att jag så småningom kommer att titta tillbaka på den här tiden med stor saknad. Precis nu kändes det som att jag landade. En månad senare har jag hittat min plats. En trygghet i situationen och en medvetenhet om precis var jag befinner mig. Jag försöker leva i nuet, försöker fånga dagarna med ett leende när jag vaknar för att sedan avsluta den på samma sätt. Jag har fina människor omkring mig. Människor med stora hjärtan som bjuder på sig själva och det de har att erbjuda. Nya människor som kommer då och då, vad som blivit vänner som snart droppar av. Återvänder.

Det är just det som är det jobbigt med att ha ena foten hemma och den andra alltid borta. Människor kommer och går. Jag värdesätter varje hej men har svårt med alla hej då.

Alfonso åker hem tidigt onsdag morgon. Det var en månad sedan vi satt på hans trappa och lärde känna varandra. Skrattade åt hur vilsen man är första dagarna i en ny stad, hur man går på gatorna och suger in varje vy. Lär känna hus och palmer för att nu, veckor senare, ibland glömma skönheten i miljön runt omkring. Jag spenderade dagen med Ramon, Alfonso och Johan. Tog bilen till Chula Vista, lunchade snabbt för att sedan ta trolleyn ner till mexikanska gränsen där Minaqua uppträdde. Åt middag från stammishaket La Playa på stenmuren och avslutade kvällen med blåbärspaj och glass a la Carro och spansk tortilla a la Alfonso i Anna, Hanna och Johans kök. Tio personer, en hund och en massa skratt.

Ännu en sådan där dag. Jag vill att ni ska se det ur mitt perspektiv. Se det med mina ögon och uppleva det på mitt sätt. Jag vet inte hur jag ska göra dagarna rättvisa med ord. Vet inte om jag kan förklara. Dagar som dessa bekräftas det på nytt att man aldrig ska ge upp sina drömmar. Att man ska slänga sig ut där, våga utmanas och våga chansa.

Just me.

2009-09-25T21:59:00.007+02:00

Det är sen lördagkväll och jag slöläser dn.se hemma i sängen efter shopping, middag och bio med grannarna i huset bredvid. Det blev inte mycket av det där att vara spontan och sticka till LA över natten. Studierna behövde få mer tid och kroppen behöver komma i fatt. Att komma till en stad utan kontaktnät tar faktiskt mer på krafterna än vad man tror. Det ska knytas band och lära kännas. Alltid vara på topp och alltid vara med när något händer. Jag gillar människor och framförallt att lära känna nya, därför har jag aldrig något emot sena kvällar eller fullspäckade dagar. Men det innebär också att tiden måste hitta balansen igen. Återhämta de måsten som missas när man prioriterar nya ansikten och äventyr.

I ett av husen bredvid vårat bor Anna, Hanna och Johan. Efter en lång dag på universitetet i torsdags blev jag ditbjuden på middag för att sedan köra en tjejkväll på ett lokalt surfhak längre bort på gatan. 90 procent av alla utbytesstudenter, studenter och locals här är killar och hittar vi på något så är det alltid en majoritet av killar med. Det är absolut inget fel med det, men ibland behövs det lite steriotypt tjejhäng. Efter några timmar bland flipflop och solblekta saltvattenlockar råkade vi passera en dörr på vid gavel som bjöd in på öl och prat. Tre vänner som mitt i natten stod och fixade det sista i den lokal som dagen efter skulle ha premiär som gatans nya deli.

Nya ansikten. Nya insikter. Fler lärdomar och ett utvecklande av en själv som människa. Jag lär mig mer om mig själv här än någonsin tidigare. Bygger på tryggheten i mina egna egenskaper. I att bara vara jag, på andra sidan jorden, med människor jag aldrig träffat tidigare, men fortfarande klara mig utomordentligt bra.

Fall 09.

2009-09-24T21:39:00.005+02:00

Jag skrev förut att hösten var här.

Att graderna hade gått ner från nästan 40 till 25. Att man vissa dagar kunde ha jeans på kvällarna och kanske, men bara kanske, en kofta till det. Bortsett från fotbollsstrumpor har fötterna inte varit instängda på en månad och conversefreaket i mig började se fram emot att snöra på sig sina vita favoriter.

Men jag var nog lite för snabb i svängarna där. Det var inte riktigt dags att säga hej och välkommen till hösten. För det är tydligen nu det börjar, den varmaste månaden på året.

Jag hörde något om regn hemma...

Well I know that it's a wonderful world.

2009-09-23T22:14:00.005+02:00

Tanke: Spendera fredag, lördag och söndag vid köksbordet alternativt i universitetets bibliotek för seriös inläsning av kommande midterms.

Handling: Spendera fredag, lördag och söndag med allt annat än köksbord, bibliotek eller böcker. Det gäller att prioritera och högsta betyg på kurser men låga betyg på upplevelser känns inte riktigt okej sähär på andra sidan jorden.

Så, vi gör såhär istället, byter ut befolkningstillväxt och dess miljöpåverkan på fredagen mot reggaekonsert med grannarna. På lördag skipper vi Asiens historia och åker till Los Angeles över natten för att se Adam Tenstas spelning (tackar Adam för namn uppskrivna på listan). På söndag lägger vi konfliktlösning och fred åt sidan för att ta bilen från LA söderut till mexikanska gränsen med Ramon och Alfonso för att se Minaquas dansshow. Ska vi säga en fotbollsmatch på det också kanske?

Som sagt, det gäller att prioritera. Jag har hört att imorgon är en annan dag, att allt löser sig och oftast till det bästa. Det här är en ny Carro som låter utbildning komma lite längre ner på att-göra-listan och ni ska veta att det är svårt att släppa taget om strävan efter högsta betyg och total närvaro.

Jag ger mig dock ett stort A i upplevelser och äventyr, har hört att det är ganska skapligt det med.

Morning beauty.

2009-09-23T18:27:00.004+02:00

I vanliga fall går bilen till skolan klockan 9 varje morgon. Det är alltid någon av oss som har en morgonlektion så resten av huset får snällt följa med och bänka sig i biblioteket, i någon park eller i solen för plugg några timmar innan start.

Idag blev det studier hemma på förmiddagen för sedan åka in efter lunch. Det betyder dopp i havet och lunch på muren vid strandpromenaden innan det är dags för en timmes Afrikastudier på universitetet. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att starta dagen på...

Simple.

2009-09-22T04:09:00.005+02:00

Det var länge sedan jag utnyttjade grillen på vår altan. Slängde på lite grönsaker och lax för att sedan ta med tallriken till stranden. Satte mig på mitt vanliga ställe på muren mellan strandpromenaden och sanden redo för solnedgång och delfiner. Ramon och Alfonso kom ner och vi uppdaterade oss om dagen, planerade veckan och drömde om resor längs kusten.

1 timme med nya vänner på en stenmur i södra Kalifornien. Att så lite kan betyda så mycket.

The road is calling so I've got to go.

2009-09-21T18:21:00.004+02:00

Tillbaka på universitetet igen efter tre dagars ledighet. Måndagar känns alltid lite tunga även om dagens första, och faktiskt enda lektion börjar kl två.

Helgen avslutades med fotbollsmatch. Ett annat lag behövde spelare och frågade i veckan om jag och Minaqua kunde vara med. Trötta efter 40 minuters spel i strålande sol unnade vi oss middag på La Playa, en liten mexikansk restaurang några meter från huset. Jag går dit alldeles för ofta och kvinnan bakom kassan vinkar glatt och vet vid det här laget att det är en Veggie burrito som gäller. Mätta och tillbaka i huset vid stranden väckte vi Alfonso och Ramon, en brasilianare som kom hit för studier men valde jobb för att kunna stanna och surfa. Runt ett gick jag barfota gränden hem igen efter en mysig musik- och filmkväll.

Det här med människor från världens alla hörn slutar aldrig att göra intryck på mig. Slutar aldrig att influera eller påverka mig. Att alltid vara så långt borta men ändå alltid vara hemma. Det är människorna som gör det, inte platsen i sig.

"Det handlar inte om varifrån du kommer, det handlar om var du är."

Like some storybook tale.

2009-09-20T02:39:00.005+02:00

Jag är ledig varje fredag. Det gör helgerna alldeles perfekt långa och veckodagarna lagom korta. Trots strålande sol blev det en fredag i sängen med dator, böcker om konfliktlösning och en book report att skriva klart. Det är en stor skillnad mot mina studier i Sverige där kurserna läses var för sig. Med fyra kurser på en gång är det svårt att veta vad som ska prioriteras och vad som bara är mindre viktig fakta.

En ambitiös dag igår kompenserades med en heldag på stranden idag. Prat med grannar, fotboll med svenskar och tyskar och en sol som började att leta sig ner mot horisonten. Det är vackra vyer och det är vid sådana här tillfällen jag måste nypa mig i armen. Måste intala mig själv att detta är verklighet just nu.

Satt på Alfonsos och Minaquas trappa här om kvällen. Pratade om små avstickare till städer inte så långt härifrån. Alfonso ska snart hem till Spanien igen och hittas konstant i havet. Han berättar att han vill fånga varje våg innan det är dags för allvar igen. Innan det är dags för hemland. Att det inte finns något bättre än att bara sitta där, i solnedgången med delfiner och pelikaner inte alldeles för långt bort. Han är stressad för hemresan och jag känner igen känslan så väl. Över att vilja stanna men ändå vilja åka hem. Alltid vara där på gränsen.

Med en rätt tidig fotbollsmatch imorgon tror jag att det blir altanen ikväll. Passa på nu innan flytt, njuta av utsikten och bara vara.

Time for a change.

2009-09-17T01:07:00.003+02:00

Ibland fungerar saker, ibland inte.

Jag bor i det perfekta huset vid havet. Det är slitet från saltvatten och färgen har ljusnat med åren. Solen ligger alltid på och dörren står för det mesta på vid gavel. Här finns alla element jag någonsin strävat efter i ett boende. Det är grannar som ler och umgås, går ut och in som om varje lägenhet eller hus vore hemma. Det är sena nätter på altanen och en strandkant som bjuder på både morgondopp och solnedgångar. Surfare som vinkar upp från gränden och berättar att vågorna är bra och en omtänksam hyresvärd behandlar oss som sina egna barn. Det kan faktiskt inte bli bättre än såhär. Samtidigt är det något som är fel.

Vi är fyra som bor ihop och man kan tänka att fyra månader på det inte är något problem. En kort period som man faktiskt kan bita ihop. Samtidigt känner jag att det här är resan, den stora resan. Resan som förändrar så mycket. Den resa som inte handlar om en kringresande ledighet där paradisstrand ersätts med ännu en paradisstrand, där huvudstad byts mot en annan. Jag har höga krav på den här tiden, vill få ut det mesta möjliga utan att ångra en sekund. Satte alldeles för mycket på spel för att kunna acceptera att allt inte är så utmärkt som det borde vara.

Så, jag flyttar. Det är min resa och mina behov. Jag vill kunna le när jag vaknar för den här platsen är som gjord för ständigt skratt. Jag vill kunna vara avslappanad och bara vara samtidigt som att jag vill lära mig saker på samma gång. Jag ser det inte som ett misslyckande, att människor inte fungerar ihop är inget nytt. Man är olika och vi vill olika med vår tid på andra sidan jorden. Havsbris och pelikaner får bytas mot engelsktalande rumskamrater, swimmingpool och vänner tätt inpå. Med spa, gym, biosalong, basketplaner, tennisplaner och uteplats ska jag nog hitta min plats. Det får bli cykel till stranden istället för barfota, och det är faktiskt helt okej det med.

Från och med 1 oktober hittar ni mig här: http://www.baypointeapartmenthomes.com/

Dominate the box.

2009-09-16T01:43:00.004+02:00

Sitter återigen på bottenvåningen i bibilioteket. Det har blivit en oas från ett annars rätt stressigt universitet. Med 45 000 studenter gäller det att hitta platser där lugnet lagt sig, där jag kan läsa och få in.

Solen är lite svalare nu. Bränner inte lika kraftigt som för någon vecka sedan. Trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga att det är skönt. Att behagligt kommer före stekande värme. Men det är skönt, jag tar mig från a till b utan att rinna bort. Gjorde ett försök med jeans igår men insåg att jag tagit det lite väl långt. Det är trots allt 25 grader och brist på moln.

Minaqua, amerikanska grannen i huset närmast havet, tog med mig på min första fotbollsmatch igår. Efter en timmes shopping hade vi lyckats få ner fotbollsskor, benskydd, matchtröja och strumpor för under 400 kronor. Jag var aldrig den som egentligen tyckte om att spela fotboll när jag var yngre. Såg det mer som ett bra sätt att träffa vänner och få röra på mig samtidigt. Idag är det tvärtom. Att få spela igen och veta att jag får göra det varje vecka till det är dags för hemfärd är en otrolig lycka. Laget, Dominate the box, är ett mixlag med killar och tjejer och tempot är högt. 40 minuter senare åkte jag leendes därifrån.

Fick besök av Johanna i helgen. Hon pluggar i Santa Barbara och tog tåget ner för en helg tillsammans. Vi har gjort mycket ihop, sett Australien, Europa och Asien och plötsligt ses vi i San Diego. Som om det vore en självklarhet, inga konstigheter med att vandra nya gator på andra sidan jorden. Vi spenderade dagarna vid havet, med grannar och nya människor, på bargatan och skrattandes på altanen.

Sena kvällar gör sig påminda nu när huvudet måste vara igång. Det har blivit många nätter med alldeles för lite sömn och intrycken gör sitt det med. En book report, ett quiz och några hundra sidor som ska läsas in. Dags att sätta igång.

Home?

2009-09-14T01:36:00.004+02:00

Jag längtar aldrig hem när jag är borta. Ingen abstinens efter lägenheten, svenska gator eller rutiner och vanor på hemmaplan. Vore det inte för saknaden av familj, kärlek och vänner hade resorna varit längre. Kanske ständiga. Kanske hade hemma varit någon annanstans.

Igår kom det dock krypande. Nu, när kropp och själ har landat, insett att det här är hemma för ett bra tag till, kom saknaden. Saknaden av det jag sällan uppskattar när jag är i Sverige. För att dämpa längtan till vad som faktiskt är basen och utgångspunkten för allt annat, blev det IKEA, ballerinakakor och flädersaft. Tack Kamprad.

Like a shoebox of photographs with sepia-toned lovin'

2009-09-10T02:27:00.008+02:00

Sitter på bottenvåningen i biblioteket och inbillar mig att jag kan fly värmen här nere. Klockan är lite över sex och solen retas genom glastaket. Sista föreläsningen slutade redan klocken tre men jag försöker fånga några tysta timmar när universitetet har lugnat ner sig lite. Koncentrationen behöver få sitt. Det är historiska och politiska system i Asien, global befolkningsökning och dess konsekvenser, konfliktmanagement med fokus på Afrika och kulturkrockar och fördomar.

Tar en paus och kilar över till Starbucks. En halvliter chailatte och femton minuters konversation med en ny bekant och huvudet är igång igen. Kroppen har fortfarande inte förstått innebörden av konstant värme. Av behovet av vätska när solen alltid ligger på. Vi bestämmer oss för att mötas upp senare, ta en öl på någons altan och utöka umgängeskretsen lite.

Bredvid mig sitter en thailändare och pratar på skype. Jag snappar upp några fraser och blir påmind om dagar på andra sidan jorden. Vid bordet framför talas det spanska och tyskarna i fåtöljerna bakom sover. Det är människor från världens alla hörn här och jag är en del av det. En liten del av det stora hela. Borta, men ändå så otroligt hemma.

Jag är min pappas dotter som ser det fina i varje ny destination. Som pratar med allt och alla och utmanas av ovissheten. Jag är min mammas dotter som ler stort och uppskattar och tar tillvara på varje minut. Jag är mina föräldras dotter upp i dagen och det blir extra tydligt just här. När man inte har något annat än sin egen person och nya människor.

Om jag trivs? Gissa.

This is how we do it.

2009-09-08T06:06:00.003+02:00

Bror och syster

Så länge det finns palmer...

Las Vegas

Hemma i Mission Beach

Update.

2009-09-08T02:24:00.004+02:00

Dags för ett tråkigt uppdateringsinlägg. Utan tjat om havet och varma vindar.

Jag har fått alla mina kurser nu och är riktigt nöjd med resultatet. Efter en veckas spring på olika kurser med olika föreläsare, studenter och platser blev det Asia's Global Future, Culture World, World Cities och Population & Contemporary Issues. Föreläsningarna ligger på tisdagar och torsdagar vilket möjliggör morgondopp och tentaplugg på stranden fem av sju dagar i veckan. Nu vet jag också att jag är här för att studera och det tar nog inte många veckor innan jag är trött på strandliv och kommer att föredra universitetets bibliotek för inlärning. Just nu njuter jag dock av vetskapen att jag kan få båda delar.

För att inte tappa formen helt i landet uppbyggt på hamburgare och bilåkning har jag börjat i ett fotbollslag. Alfonsos roommate spelar i ett mixlag varje måndag så nu saknas det bara skor och benskydd innan nästa måndags match. Det är riktigt skönt att ha en tjej och ett fotbollslag att umgås med efter tre veckor med ett tiotal killar omkring mig. Det ska ändå och absolut påpekas att killarna är underbara. Anton har kommit att bli en riktigt nära vän och svenskarna och tyskarna är helt klart ett gäng härliga människor jag ser fram emot att spendera hösten med.

På uppfarten står sedan en vecka tillbaka en svart BMW parkerad. Jag tänkte först försöka utan, ta buss och trolley till skolan och köpa cykel att ta sig runt med här nere i Mission och Pacific Beach. Konstaterade rätt fort att det inte går om man inte vill sitta nästan två timmar på en buss när det tar 15 minuter att köra bil samma sträcka.

Min arm är snart helt läkt. Skateboardskadan för några veckor sedan gjorde mig orolig för både gips och framtida besvär. Efter omplåstring och genomgång av en lifeguard på stranden konstaterades det att inget var brutet men att det kunde vara en blödning. Idag kan jag äntligen sträcka ut den helt igen och bära tyngre saker än ett mjölkpaket. Skydd? Ja, jag vet.

Vardagen börjar göra sig påmind men inte på ett ansträngande sätt. Det kommer alltid vara en lyx för mig att ha tillgång till solnedgångar och palmer. Att storhandla eller gå till Beach Laundry kommer aldrig bli jobbigt när man har havet vid sin sida hela vägen till dit.

Och där kom det igen, tjatet om havet.

Las Vegas Boulevard.

2009-09-07T03:32:00.006+02:00

Hemma igen. Hemma. Helt plötsligt har långt borta redan kommit att bli hemma och det är skönt att vara tillbaka vid havet. Efter en helg i öknen känns vinden vid kusten nästan kylig. Sätter på mig en långärmad tröja och pratar med grannen om att hösten kanske är här nu. Det är 24 grader och timmar efter att solen har gått ner.

Las Vegas var en behövlig avstickare efter en stressig vecka på universitetet. En semester från det som nu blivit vardag. Tre tyskar, en svensk och så Anton och jag. Vi kombinerade klassisk vandring på Las Vegas Boulevard med lyxigt poolhäng på hotellet och sena nätter på dansgolv.

Det blev ingen storvinst det här året heller, dock betydligt rikare på minnen.

Pyramid Deluxe.

2009-09-03T09:02:00.003+02:00

På väg mot Las Vegas. Återkommer.

Welcome.

2009-09-03T05:53:00.004+02:00

36 grader. Trettiosex grader. På det har vi en konstant sol, en bil med trasig fläkt och ett universitetsområde som är större än förorten jag växte upp i. Att säga att det är varmt vore en katastrofal underdrift. Välkommen hösten.

The last days of august.

2009-09-01T08:13:00.008+02:00

Jag skrev en gång förut om hur människorna här påverkas av havet. Tror att det var förra året runt den här tiden. Hur stegen blir lite lättare, hur folket oftast ler.

Efter en rätt tung första dag i skolan kändes det skönt att ha saltvatten och kuststräcka 30 sekunder från altandörren. Jag väntade in solnedgången, tog med kameran och placerade mig på muren mellan beachwalken och stranden. Lät solen gå ner och lät surfarna tröttna på vågorna. Bara satt där, med sand under fötterna.

Alfonso kom förbi. En spanjor som bott här i lite mer än två månader för att lära sig surfa och fånga åren utan måsten. Han bor på hörnet i huset närmast stranden och sitter på sin trappa från morgon till kväll. Vinkar till folket i området, pratar med människor som går förbi. Idag var det min tur. Vi pratade om världen, om resor och om vändningar. Hur man helt plötsligt hamnar här, på andra sidan jorden och pratar som om man känt varandra hela livet.

När Alfonsos sambo kommer hem dukar vi ut på gatan. Ställer fram ett vingligt barbord på asfalten och tänder ljus. Jag blir bjuden på middag och öl och vi sitter där länge, pratar och lär känna varandra. Grannar kommer förbi, stannar och pratar ett tag för att sedan återvända till sitt. Jag ser havet och hör när vågorna slår. Jim i huset mittemot dyker upp, han har med sig en stol från sin balkong och placerar den på vägen. Han är professor i juridik på ett universitet i staden och berättar att jag kan lägga ner nervositeten, att jag om en månad kommer skratta åt hur vilse jag känner mig just nu. Att engelskan fungerar bra och att jag ska fokusera på att ta vara på tiden här istället.

Det blir en sen kväll och det är för kvällar som de här jag kom hit. Det är här jag lär mig något, här perspektiven vidgas och utmaningarna blir som störst. Bland människor, ute i livet.

Courses.

2009-08-31T05:34:00.004+02:00

Har nu suttit i timmar och slitit med mitt förhoppningsvis framtida schema den här hösten. Får jag kurserna nedan har jag lektioner på tisdagar och torsdagar och egen tid resten av veckan. Det skulle innebära mer tid till strandliv, nya människor och resor utmed havet.

Culture Worlds
Course Description: Geographical characteristics and development of major cultural realms of the world. Spatial components of contemporary conflict within and between these regions.

Population & Contemp Issues
Course Description: Population processes (fertility, mortality, and migration) as they affect and are affected by such contemporary issues as rapid world population growth, environment, urbanization, family, aging, US-Mexico border, and undocumented migration.

Language & Globalisation
Course Description: Relationship between languages and global expansion of human societies from early modern humans to present. Changes in language use accompanying emergence of new communicative technologies and increased integration of diverse societies and cultures into the world economy.

Asia's Global Future
Course Description: Survey of contemporary Asia Pacific region and future prospects, politically, socially, and economically, as historically grounded in cultural and philosophical roots.