The room is so silent, but my mind is so loud.

Penna och boken blir min flykt. Inser att jag måste gå bortom tangentbord och skärm för att hitta tillbaka till förut. Det var mer personligt då, som om jag kom närmare orden. Med mer ärlighet där bland blad och linjer att vila bokstäverna på. Boken var svart en gång i tiden men har efter många år fått en nästan grå färg med slitna, vita kanter. Den är fylld av minnen från världens alla hörn och jag läser korta meningar som spelar upp sekvenser av tillfällen som kanske egentligen inte har varit banbrytande, inga livsförändrade situationer men fina påminnelser om en annan tid och om vad det gett mig. Det är tyst i rummet men jag hör allt, utkastade ord på slitna papper får mig att komma ihåg och återuppleva. Jag ser det till och med framför mig. Röster, musik och trafikljud. Vyer över bakgator, horisont eller människor.

Jag skräms av tanken att motivationen kanske alltid letas efter i vad som varit eller ur drömmen om vad som komma ska. Jag vill att nuet ska vara min tillflyktsort. Hur hittar jag dit?