And it seems like I've got to travel on.

Det var länge sedan orden föll på plats. Jag antar att jag har haft fullt upp med livet.

Och medan allt har landat på sin rätta plats växte insikten om att strävan efter att alltid vara på väg någon annanstans faktiskt har lagt sig. För aldrig förr har Sverige och hemland varit så rätt. Det är lustigt att känslan över att alltid vilja åka har övergått till att hemma är bra. Att det faktiskt inte behöver vara mer än så. Jag trivs i vinterland och i tryggheten som vilar i staden. Med stunden och med den kärlek som värmer i kylande tid.

Samtidigt vet jag att det är dags. Nya investeringar som leder till en framtid jag alltid sett framför mig. Nya resor och destinationer som ger erfarenhet, vidgar perspektiv och skakar om en inrutad verklighet.

Jag lämnar den här platsen för ett tag men jag lämnar inte dig. Jag lämnar snöklädda hustak och dova färger för att sedan komma tillbaka. För att sedan faktiskt vilja komma hem.

Sunlight creeps in between the curtains, lose the sheets, there's no time for sleep.

Jag vaknar alldeles för tidigt för att ha semester och tvingar mig upp när jag ser ljusglimtar av solsken som leker på golvet. Det är något magiskt med morgonen på landet, tysta grusvägar, en traktor uppe vid ladugården och björkar som prasslar i vinden. Det påminner om barndomens dagar när vi sprang barfota på klipphällar och cyklade så länge benen hade ork. Visar minnen från kohagar, abborrar som fastnat i nattens nät och jag känner doften av smultron från stora vägens kant. Jag ser farmor med rosröda kinder på knä i rabatten och hör henne säga att morötterna behöver mer tid och att gräslöken går att äta direkt på strå. Jag ser en brunbränd farfar som lutar sig tillbaka i fåtöljen på altan, som lyfter upp och sätter mig i sitt knä och berättar något från en annan tid. Eller så sitter vi bara där, bredvid radion med utsikt över tomten och nynnar till kassettbandets sång. Det var vi mot världen och jag följde varje steg. Så länge sedan men ändå så närvarande. Ändå här.

Jag sätter mig på trappan upp till huset och äter frukost som så många gånger förr och tillsammans med området vaknar jag till liv. Bråkar med myggen och hejar på grannar som är på väg ut till havs. Vi tar snart följe och väljer varma vindar på klipporna utanför viken istället för stilla hetta på land. Förenar bad med lata timmar i solen, grillar när hungern gör sig påmind och glömmer datum och tid. Jag kommer till ro och kopplar bort den storstad som annars har kommit att locka mer och mer. Andas in den rena luften och känner mig hemma. Ingen annanstans mår jag som här.

Magiska morgon, magiska plats.

Saline water.

Under så många år har sökandet efter den slutgiltiga platsen alltid stått i fokus, en stressig jakt på vad som komma ska istället för här och nu. Jag lär mig sakta att det är idag som räknas och att vakna lycklig är viktigare än att sträva efter lyckan flera år framåt. Inser att vikten ligger i att leva drömmen varje dag, att det inte handlar om platser utan om personer och egna val. Och jag är där. Framme men ändå på väg, precis som det ska vara.

Jag landar på klippor som så många gånger förr värmt barfota fötter och burit en nybadad kropp. Sträcker ut mig och vet att det inte finns någon annanstans där lugnet kommer tillrätta och där tankarna får fritt spelrum. Klarhet på klarhet kommer sakta inpå och jag vet vad som ska göras, vilka beslut som ska tas och i vilken riktning livet ska vandra. Det självklara, uppenbara och det hjärtat skriker efter. Det enda som hörs är havet, fåglar och båtar i horisonten. Det är vyer som slår alla pulserande städer i världen, alla bakgator eller milslånga stränder. Det är det här som är nu och jag vill visa det, rama in det eller försöka förklara det. Jag vill att du ska se det, platsen av alla platser som betyder allra mest.

Happily lost, lost in dreams and reality.

Jag vaknar och ler. Tar cykeln genom stan och hamnar på solvarma klippor med ljummet vin och oslagbart sällskap. Möter upp på uteserveringar och tar promenader mellan husfasader och kajen. Ser slottet i skymningen och leker med molnformationer. Placerar mig på en filt i parken utanför lägenheten och låter tankarna få ett eget liv. Sträva fritt. Drömma. Håller miraklet i min famn och känner en kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Stoltheten över hans mor kommer över mig och vi samlas för att prata, ventilera och uppdateras. Öppnar fönstret och sätter mig med benen dinglandes utanför och pratar med grannar som grillar på innergården. Letar oss till bryggor där fötterna får svalkas i ett alldeles för kallt vatten och där rösterna försvinner i vinden.

Jag har hittat den där platsen jag varit på jakt efter i så många år. Jag har hittat hem.

Do more than exist.

and I would try to wake you up because it's beautiful outside.

Morgonluften är sval och doftar på samma sätt storstäder på andra sidan jorden gör. Det påminner om New York, asfalt som värms i solen och avgaser som blandas med morgondis. Det kommer pustar från Rom och när promenaden når vattenkanten drömmer jag om hösten, om dagarna spenderade vid havet.
Jag vaknar på andra sidan staden och ser gatorna vakna till liv. Förstår varför det här är dygnets bästa timmar, att möta stadsliv som övergår från trött trafik till livfullhet och solstrålar som nyvaket dansar mellan skuggorna från träden. Lägger sig mot slitna husfasader eller landar på någons kind. Jag ser gatorna med nya ögon och känner att lugnet hittar sin plats, letar efter en väg bortom stressen att alltid vilja vara någon annanstans. Trevar efter tankarna som faktiskt säger att det här, trots allt, kanske är min stad ändå.

Everything will be okay in the end. And if it's not okay, it's not the end.

The room is so silent, but my mind is so loud.

Penna och boken blir min flykt. Inser att jag måste gå bortom tangentbord och skärm för att hitta tillbaka till förut. Det var mer personligt då, som om jag kom närmare orden. Med mer ärlighet där bland blad och linjer att vila bokstäverna på. Boken var svart en gång i tiden men har efter många år fått en nästan grå färg med slitna, vita kanter. Den är fylld av minnen från världens alla hörn och jag läser korta meningar som spelar upp sekvenser av tillfällen som kanske egentligen inte har varit banbrytande, inga livsförändrade situationer men fina påminnelser om en annan tid och om vad det gett mig. Det är tyst i rummet men jag hör allt, utkastade ord på slitna papper får mig att komma ihåg och återuppleva. Jag ser det till och med framför mig. Röster, musik och trafikljud. Vyer över bakgator, horisont eller människor.

Jag skräms av tanken att motivationen kanske alltid letas efter i vad som varit eller ur drömmen om vad som komma ska. Jag vill att nuet ska vara min tillflyktsort. Hur hittar jag dit?

On weekends, you're out for high heels and pretty dresses. I'll sure miss you.

I'm trying to replace the fear of the unknown with curiosity.